Den är en bransch som alla andra. Tyvärr.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Att arbeta två dygn utan vila, få betalt långt under den absolut lägsta acceptabla och avtalade nivån och att tvingas arbeta utan ordentlig skyddsutrustning är förjävligt och hör inte hemma i ett modernt samhälle.
Men ändå är det inte den enorma mängden fiffel som berör mig mest i UG:s inslag. Det är arbetsgivarnas syn på våra liv, vår säkerhet och vår föreningsrätt.
”Det är livsfarligt här, folk kan dö. Vi fick stänga”. En skyddsombudskollega berättar. Det gäller ett köpcentrum. Hade skyddsombudet inte agerat och stoppat driften så hade arbetet fortsatt. Så vill arbetsgivare alltid ha det, om de får välja.
”Var ska man gå nu då?”. Filmer från ett tunnelbygge landar i inkorgen. Ett annat skyddsombud visar hur han försöker ta sig ut ur bygget. Han följer en nödutgångsskylt som leder till en gång som leder till en trappa upp i becksvart mörker, till en ramp med ett snett stålrör olämpligt placerat mitt i, upp på en perrong och rakt in i en vägg. Där visar en annan skylt att nödutgången är nedåt, igen, samma väg som den andra skylten visade uppåt.
”En kock fick en elstöt igår. Hjärtat stannade”. Ett skyddsombud på en restaurang berättar. Kocken har arbetat vid en arbetsbänk av rostfritt stål, under ett trasigt eluttag och en vattenkran. När det hamnade vatten på eluttaget var stöten ett faktum. Hjärtstopp. Sedan upp igen, i chock.
Arbetsgivaren tyckte det var lika bra att fortsätta jobba. Efter några minuter föll kocken ihop igen och fick slutligen erbjudande om att ta en taxi (!) till akuten. Restaurangen fortsatte som om inget hänt. Sedan trakasserade man skyddsombudet som krävde åtgärder för att knäcka honom. Det tog ett år. Sedan slutade han för att rädda sig själv.
”Inga larm fungerar idag. Men det går nog bra”. Samtliga överfallslarm på nöjespalats med mycket pengahantering är ur funktion och ingen säkerhet garanteras de anställda. Men eftersom det enligt arbetsgivaren antagligen ändå inte kommer hända något så fortsätter allt som vanligt.
Skyddsombudet på plats tvingas hota med att stänga hela stället för att något ska hända. För om något hänt hade det kunnat få stora personskador som följd.
Jag går förbi en hamburgerrestaurang i stan. Det är så trångt där inne att varenda arbetare som befinner sig där antagligen skulle brinna inne vid brand. Nödutgången blockerad, brandsläckaren blockerad. Arbetsgivaren verkar inte bry sig. Där finns inget skyddsombud heller.
Ett kvarter senare går jag förbi ett annat ställe, där en facklig kollega till mig jobbade förut. Hon lyckades organisera hela arbetsplatsen och tillsammans började de kämpa mot dåliga villkor och fusk. Arbetsgivaren svarade med att hota henne med repressalier. Helt plötsligt kunde hon inte utföra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt längre, trots att hon tidigare alltid ansetts vara otroligt duktig. Alla hennes kollegor hatade henne, sa hennes chef. Cheferna bevakade henne ständigt. De bröt ner henne.
Claes, ytterligare en skyddsombudskollega och fackligt aktiv, blev flyttad från Peabs bygge efter att ha vidtagit lagstödda åtgärder för att förbättra arbetsmiljön för sig och sina kollegor. När detta avslöjas i Uppdrag Granskning, sade Peab att det inte hänt. Men om det nu ändå hade hänt hade det såklart verkligen inte att göra med att Claes var skyddsombud. Det är lögn.
Själv kommer jag så väl ihåg den gången jag kallades till möte med cheferna och fick höra att jag hade ”gjort kaos” på jobbet och att alla mina kollegor och vänner ville bli av med mig. Eller den gången jag var tvungen att söka omplacering av medicinska skäl men fick veta att det inte fanns en enda grej jag kunde jobba med på arbetsplatsen trots att flera tjänster som jag var kvalificerad för var vakanta. Det var nog bäst om jag sa upp mig, tyckte arbetsgivaren. Det var ett par månader efter att jag börjat engagera mig fackligt och kallat till mina första förhandlingar för att förbättra villkoren.
”Så, vad tycker du om det där med kollektivavtal och facket då?” Den frågan fick jag nyligen, under en anställningsintervju. Arbetsgivaren hade kollat upp mig innan. Tonen var smått anklagande och lite irriterad.
Jag är körd på arbetsmarknaden, tänkte jag. Jag och alla andra som vågat höja rösten för våra kollegors skull. För liv, för hälsa, för rättvisa för oss och kollegorna. Vi blir trakasserade, utslitna, uttröttade, diskriminerade och hotade med konsekvenser på arbetsmarknaden varje dag när vi försvarar större delen av Sveriges befolkning - arbetarna.
Vårt arbete är en av grundpelarna för vår demokrati. Det vi gör är grundlagsskyddat och, sägs det, okränkbart.
Det skiter arbetsgivarna i.
