En stagnerad bostadsmarknad leder till stagnation också på arbetsmarknaden. En flexibel arbetsmarknad nås betydligt enklare och bättre genom att människor kan flytta och ta de jobb som finns, än att försämra tryggheten för de som redan har ett jobb. Bostadsbristen är ett hot både mot den enskildes försörjning och landets tillväxt.
 

Med brist på små hyresrätter blir det som ett extra antagningskrav till högre studier att du måste ha föräldrar som kan fixa en lägenhet. Jag är tämligen övertygad om att det inte är det bästa kriteriet för att gallra ut vilka som ska få plats på våra universitet och högskolor. Vi tappar ambitiösa begåvningar. 

När många med helt vanliga inkomster tvingas belåna sig högt för att kunna bo så binds kapital som skulle kunna användas till annat. Det gör familjer räntekänsliga och politiker fega inför nödvändiga förändringar av fastighetsmarknaden som till exempel att införa en fastighetsskatt och avskaffa det permanenta Rot-avdraget och ränteavdragen.

Trångboddhet, mammbos, inkomstkrav för hyra, andrahandsboende, fyllda kvinnojourer och vräkningar ökar ojämlikheten ytterligare. Bostadsmarknad kan vara ett verktyg för jämlikhet. Idag är det motsatsen. Fler och fler pressas över kanten och tröskeln för att ta sig in är hög. Till detta kommer att bostaden är en av de största klimatbovarna, något den fria marknaden uppenbart inte kan hantera.

Och så var det barnen. Barnen som tvingas leva i hem där föräldrarna inte älskar varandra längre. Där kärleken tagit slut och de bestämt sig för att det är dags att gå skilda vägar. Men som tvingas leva kvar tillsammans. För att skilsmässa ska vara en möjlighet krävs en aktiv bostadspolitik. Ingen mår bra i en familj där kärleken är slut och bara bråken finns kvar, allra minst barnen.

Som tur är så är bostadsmarknad inte någon raketforskning. För att det ska fungera krävs två saker. Tillräckligt många bostäder och tillräckligt lågt pris. För en bostad är inte som vilken annan vara som helst. Det är en social rättighet och ett hem. Och det kräver en aktiv politik.

Först tillgången. Hyresrätten är konsekvent missgynnad av dagens skattesystem. Skatteobalansen gör det mindre lönsamt att investera i nyproduktion av hyresrätter. Den lilla statliga subvention för nyproduktion av hyresrätter som fanns tas nu bort istället för att gå den andra vägen och öka subventionsgraden för att stimulera ökat byggande. I huvudstaden har högern nu påbörjat utförsäljning av 20 000 hyresrätter i områden där det idag är tio till femton års kötid. Helt ideologiskt betingat, då alla förstår att Stockholm behöver fler inte färre hyresrätter.

Och så priset. Skatteobalansen och bristen på byggstöd påverkar också priset på nya hyresrätter eftersom vi redan nu har i princip fri hyressättning där. Nu befästs marknadshyran vid nyproduktion än tydligare så att den inte längre behöver fasas in i systemet med förhandlade hyror. Även på andrahandsmarknaden är det idag efterfrågan som styr hyressättningen. I en situation med brist driver det så klart upp hyrorna till ibland astronomiska summor. Ingen kan inbilla mig att det inte i förlängningen spiller över och äventyrar systemet med förhandlade hyror på ordinarie hyresrättsmarknad.

Nej, det är ingen raketforskning. I korthet är lösningen: Gör precis tvärtemot vad som görs idag. Det är bra för landet, arbetsmarknaden, klimatet, den högre utbildningen och jämlikheten. Och för att människor ska kunna skilja sig, så att barn slipper bo med föräldrar som tvingas leva kvar i ett äktenskap som är dött och kärlekslöst.