Nu bjuder verkligheten oss på nästa avsnitt i den rojalistiska serien. Prins Harry och hans fru Meghan har offentliggjort i sociala medier att de vill dra sig tillbaka och inte arbeta fullt ut för hovet, att de vill dela sin tid mellan Storbritannien och framför allt Kanada och att de i större utsträckning ska försörja sig själva istället för att leva på apanaget. De vill inte längre spela sin roll i det här skådespelet.

Det har kallats till krismöte på godset Sandringham där drottningen, Harry själv, Harrys pappa Charles och hans bror William har träffats för att diskutera hur den här situationen ska lösas. (Fantastiskt underlag för framtidens manusförfattare till ”The Crown”, det måste man ändå säga.) Det finns inte så mycket drottningen kan göra. Skulle hon vägra att ge Harry och Meghan den frihet de vill ha så skulle det slå tillbaka på hovet.

Hon går alltså ut med ett pressmeddelande där hon med meddelar att ”det har förts konstruktiva diskussioner” och att hon fullt ut stödjer Harrys och Meghans vilja att ”skapa ett nytt liv som en ung familj” även om hon skulle föredra att de hade stannat ”som heltidsarbetande medlemmar av den kungliga familjen”.

Det här uttalandet, trots den neutrala tonen, är i sig ett bevis på monarkins absurditet. I vilken annan modern familj i en västerländsk demokrati skulle en farmor tillåtas ha sista ordet om sitt barnbarns livsval. Än så länge återstår några detaljer att lösa. Ska Harry och Meghan få behålla sina kungliga titlar? Hur mycket av pengarna från hovet ska de få behålla? Oavsett vilket så vittrar nu den brittiska monarkin sönder inifrån. Och det har den gjort länge. Det är oundvikligt.

Det är, som Republikanska föreningen i Sverige säger, dags att göra upp med spermiedemokratin. Att det i demokratiska länder, som Sverige och Storbritannien, ska läggas särskild vikt vid en enda vit, kristen, heterofamiljs gener.

I Sverige har det varit mindre drama kring det hela, men även här har kungafamiljen krympt den senaste tiden. Prinsessan Madeleines och prins Carl Philips barn utesluts från det kungliga apanaget och kan alltså inte att räkna med att försörjas av svenska skattebetalare när de blir stora. Det här är ett sätt att möta den växande kritiken mot att hovets (statens) kostnader hela tiden växer ju större familjen blir. Hur många personer behövs det egentligen för bandklipperi och invigningar?

Och visst knakar det i fogarna här också. Madeleine verkar inte särskilt sugen på att vara i Sverige över huvud taget. Hon slänger säkert avundsjuka blickar på Megxit-dramat. Låt henne gå. Släpp henne fri, säger jag. Och befria oss samtidigt från att representeras av någon som inte vill och som framför allt inte har valts.

Monarkin, både den svenska och den brittiska, lever i symbios med media. Att synas är monarkins själva funktion. Att vara symboler för något som ska framstå som överlägset och magiskt. Vi vet att det inte går i längden. Bilden krackelerar om och om igen. I Storbritannien nu senast med prins Andrews kopplingar till affärsmannens Jeffrey Epstein och hans sexbrott mot minderåriga. Och när monarkins egna företrädare, som Harry och Meghan och Madeleine, inte längre vill ställa upp på synligheten, ja då dör monarkin.

Genom historien har monarker och kejsare störtats av folket. Nu verkar de kungligas egna och befogade vilja att leva vanliga liv göra en del av jobbet åt oss. Vi tackar för det. Abdikera mera!

Genetik har inget med demokrati att göra.

”The Crown” är en fantastisk Netflix-serie, men verkligheten gör sig bättre utan kungar och drottningar.