Är någon annan politiker lika skicklig vad gäller att manövrera det utrymmet? Nej, inte ens Jimmie Åkesson, som ändå har byggt sin karriär på att tilltala svenskens fallenhet för rasism.

Det är trots allt vad det handlar om, hennes tal om ”samhällsgemenskap” och ”judisk-kristna värderingar” blir ordmattor vars syfte är att vi ska förstå vad som finns därunder, egentligen, att vi ska uppfatta rasism och klassförakt utan att hon behöver vara explicit och utan att vi själva ska behöva erkänna attraktionskraften i detta.

Som en menande blinkning.

Lyssna på det jag säger, hör det jag inte säger.

Ebba Busch är riksdagens brinnande buske. Politikern att navigera efter för den som låtsas vara tolerant men är raka motsatsen. Politikern som har alla lösenord till den grupp väljare som vet vad de vill ha – men inte vågar säga det rakt ut, och samtidigt vill att budbäraren ska kunna röra sig i salongerna, kännas urban, kunna kommunicera med viss finess, ja, diskretion.

Hellre mingel med influencers än att klunka långburk med Ultima Thule som evigt soundtrack.

Hellre strandtomt än järnrör.

Nazismen är inte modern. Rasismen är modern, bara den kallar sig något annat, bara den lovar att rensa obehagliga hinder – kanske en klasskamrat med mjukisbyxor? – som kan bromsa individens förverkligande, för är det något alla klättrare bryr sig om i det här landet så är det individens förverkligande.

Barnen ska prompt skolas av riskkapital som vet hur föräldrarnas ängsliga hjärtan ska masseras. Nygjorda vapensköldar och illusioner om strängt internat skadar inte, men främsta argumentet blir aldrig konkret. Behövs inte. Lika lite som föräldrarna säger att det lockande, egentligen, är homogena enklaver där skyddslingarna fostras till nätverkande, entreprenöriella världsmedborgare. Toppa av med ett utbyte i USA eller Australien. Det är ju aldrig fel med språk. I alla fall inte engelska. Eller tyska, franska, ryska, kinesiska. Det är fint. Annat är fult, mer belastning, ett slags försvårande hjärnröta.

Det här vet Ebba Busch.

Det här vet alla som lever sina svenska livslögner i sprickan där man aldrig vågar säga som det är och vad man tycker, utan använder sitt följsamma rövarspråk.

Jojagog äror inontote rorasosisostot.

Det är också fint.

I alla fall finare än arabiska.

Kristdemokraterna, på partiets webb:

”Det är viktigt med modersmålsundervisning då forskning visar att goda kunskaper i modersmål underlättar inlärningen av nya språk. Barn och unga med ett främmande modersmål har rätt till modersmålsundervisning i grund- och gymnasieskolan.”

Kristdemokraterna, just nu:

Lägg ner modersmålsundervisningen i landets samtliga skolor, det finns ingen forskning, viktigare är väl ändå att stackars segregerade barn lär sig svenska.

Ebba Busch är det svenska hyckleriet.

Unna sig festkvällar utan social distansering. Men först anklaga regeringen för folkmord och – i Aftonbladet – ”tala klarspråk” om förortens människor, alltså även de som blivit sjuka eller förlorat anhöriga. De kan ha förvärrat sin egen situation på grund av ”kulturspecifika orsaker”, som att hårt drabbade somalier inte har ”samma tradition av skriftlig information eller av medicin” och i övrigt uppvisar få av de ”svenska särdragen”.

Ebba Busch vill inte tala klarspråk.

Hon vill fortsätta sin visklek.

Fler ansluter för varje dag som går. Och ingen frågar hur många av hennes nätverkande, entreprenöriella vänner som avslutade dessa festkvällar med att sätta sig i Uber-bilar med somalier bakom ratten. För alla fick inte Säpos taxiservice.

Ebba Busch fortplantas genom mammorna och papporna som vägrar att Trollhättans kommun ska bussa barn från ett utsatt område – 35 procent av eleverna klarar gymnasiebehörighet – till skolorna i privilegierade områden.

Du hör hennes röst, hennes eko.

”Är enda syftet att de ska få träffa svenska barn?” säger en som tills nyligen var politiker för Liberalerna.

”Det är en statssocialistisk idé”, säger en annan.

”Jag vet inte var i skollagen det står att mina barn måste lära andra barn språket?” säger en tredje.

Panikslagna.

Ebobboba, hohjojälolpop osossos!

Rasism.

Klassförakt.

2020 är det vad som finns kvar på den meny som Kristdemokraterna delar ut till väljarna.

Ett komplett förfall. Så här ett decennium efteråt verkar nästan Göran Hägglunds tankar om ”verklighetens folk” (begreppet lånade han från Ny demokrati) progressiva snarare än populistiska. Allt bleknar i jämförelse.

Men strategiskt kan Busch-doktrinen bli framgångsrik. För den där sprickan är inte tunn och grund. Idag är den mer av förkastningslinje, till synes bottenlös.

Svenska egenskaper.

Svenska tendenser när icke-fattiga fasar för att tappa fotfästet och falla ner bland de fattiga, invandrade. Eller för att våra barn ska bli som deras barn.

Borgerligheten gjorde grundarbetet.

Ebba Busch exploaterar konsekvenserna maximalt.