Iranska kvinnor har under lång tid utmanat regeln. Med tiden har slöjan kommit att sitta närmare axlarna än pannan, sminket har blivit djärvare liksom klädseln. Kvinnorna har tröttnat på att deras regering talar om för dem vad de får och inte får göra med sina kroppar. 

En särskild polis, den så kallade moralpolisen har bland annat i uppdrag att se till att kvinnorna följer klädreglerna. 

Efter vårens protester i Iran har domstolar beslutat att flera av aktivisterna gjort sig skyldiga till ”moraliskt förfall”. En del har dömts till fängelse, andra till psykiatrisk vård.

I Danmark har frågan om klädkoder också aktualiserats. Sedan första augusti gäller en ny lag som tvingar kvinnor att inte bära burka eller niqab. Trots att frågan gäller ett ytterst fåtal individer finns numera en nationell lag. Den som trotsar påbudet riskerar att bötfällas med 1 000 danska kronor. Socialdemokraterna, Dansk Folkeparti, Venstre och det konservativa partiet röstade för förbudet. Enhedslisten, Alternativet, De Radikale och SF röstade emot.

Men liksom i Iran är det inte klädplagget i sig som är kärnan utan kontroll och moral. I Danmark pågår ett fullskaligt krig mot allt som inte uppfattas som danskt, vilket i debatten jämställs med det moraliskt goda och etiskt riktiga. 

Dansk Folkeparti, som först föreslog fängelsestraff för den som bryter mot burkaförbudet, menade att burka är ”oförenligt med dansk kultur”. Ett burkaförbud berör visserligen få individer men skickar en signal till många som invandrat, särskilt från Mellanöstern och Nordafrika: överge ditt jag eller stick. 

Frankrike var det första europeiska landet att förbjuda niqab och burka på offentliga platser. Förbudet började i statliga skolor år 2004 och sedan 2011 har det varit förbjudet på offentliga platser. 

En expertkommitté tillsattes inför 2004 års lag med uppdrag att ta fram en detaljerad lista över vad som skulle betraktas som religiösa symboler. Lång svart kjol ansågs vara en smygsymbol för religion. Det gick så långt i implementeringen att en 15-åring blev förbjuden att bära svart långkjol i skolan. Plötsligt blev frågan om den rätta kjollängd en angelägenhet för hela Frankrike. Snart debatterades det överallt om hur lång kjolen får lov att vara för att inte uppfattas som religiös. Kritikerna menade att det har gått för långt när lärare tvingas mäta skolflickors kjollängd med linjal.  

De som förespråkar förbud mot olika klädesplagg brukar hävda att det handlar om kvinnors rätt till frihet. Men också att förbud mot extrema klädesplagg skulle försvåra utvecklingen av religiös fanatism och därmed terrorism.  

Just Frankrike, som gått längst i sin förbudsiver, sticker också ut i terrorstatistiken. När forskaren Will McCants och hans kollega Chris Meserole år 2016 gjorde en makrostudie över islamistisk radikalisering i världen fann de ett antal korrelationer. Ett samband som forskarna hittade var att länder där sunnimuslimer var koncentrerade till städer med hög ungdomsarbetslöshet tenderade att producera terrorister. Det resultatet var väntat men ett mer överraskande fynd var kopplingen till den franskspråkiga världen. Statistiskt sett kunde det franska språket räknas som en riskfaktor för islamistisk radikalisering. Fyra av de fem länder som hade de högsta nivåerna av radikalisering i världen var franskspråkiga, skrev forskarna i Foregin Affairs. 

Siffrorna avslöjade dock inget om orsaken. Men en rimlig slutsats, enligt forskarna, var kopplingen till hätska kampanjer mot slöjan vilket framförallt förekommit i franskspråkiga länder. Både Frankrike, Belgien och Tunisien hade haft kampanjer och infört inskränkningar mot slöjan.  

En tänkbar förklaring är att riktade inskränkningar hindrar vissa grupper av troende muslimer från att känna sig som en del av den nationella gemenskapen. Den upplevda marginaliseringen underlättar i sin tur för rekryterarare att få med sig folk till terrorsekten IS. 

Invändningarna finns mot slutsatserna, till exempel att engelsktalande Storbritannien har producerat långt fler utländska krigare än fransktalande Belgien. 

Men fler analytiker har ändå hittat ett samband mellan politik som förskjuter delar av befolkningen och grogrund för terrorism.

I Iran är regimen rädd för kvinnor, tappar den kontrollen över kvinnorna är den rädd att tappa kontrollen över befolkningen. Börjar regimen vackla på en punkt och ge rättigheter och friheter till kvinnor så finns risken att andra också börjar ställa krav. Det har man sett i demonstrationerna som pågått under våren. Protesterna har också handlat om Irans deltagande i Syrien, om brist på vatten och höjda matpriser. 

Danmark och flera europeiska länder gör som Iran och inriktar sig framförallt på kvinnorna. Att kontrollera kvinnan är att kontrollera invånarna. På den punkten skiljer sig inte den danska policyn från den iranska.