Det finns inget att jämföra med, inget begripligt, från historien. Hela vår globala ekonomi är som ett skämt där de som har ständigt får mer, vad som än händer.
Svält och naturkatastrofer. Lönsamt.
Miljöförstöring och klimatkollaps. Lönsamt.
Coronakris och stängda nationer, även här blir de rika rikare genom monopoliseringen som uppstår och stöden som cashas in.
Slavliknande förhållanden, skuldsatta löntagare, trafficking och flyktingkriser, allt genererar ökad förmögenhet hos mindre än en promille av världens medborgare. Hur man än räknar och hur blind man än är av sina ideologiska teser, kan ingen förneka det absurda i att åtta personer äger mer än halva mänskligheten.
I varje kris seglar de ovanför.
Man kan förvisso strunta i det och rycka på axlarna.
Använda sitt liv till att försöka bli en del av promillen, det går bara genom att stjäla från andra (oftast genom att omvandla gemensam egendom till privat) eller genom att få spela med andras pengar i den ständiga spiral av spekulation som tillslut landar hos de åtta och deras vänner. Eller fel ord, likar, inte vänner, för vänskap har inget med ägandemakten att göra.
Det här är inget nytt, varje land har samma historia av en allt spetsigare pyramid och varje land visar samma misslyckande från de politiska rörelser som säger att de vill något annat.
Det kvittar om det är ekonomer som Thomas Piketty eller OECD eller centralbanksekonomer som förklarar att trenden måste brytas, förmögenhetsskatter införas, arvsskatter och omfördelning via progressiva skatter här och nu… Inget sker därför att politiken, även de som kallar sig vänster, inte vill utmana det som skapar denna ojämlikhet.
Tanken att man kan äga världen, äga marken, äga arbetena, äga kommunikationen, äga allt det som bara är värt något därför att människor behöver använda det.
Det gemensamma är stulet så att allt de flesta medborgare äger är ett lån. Om de ens får det. Nej, medelklassen äger inte sina bilar eller sina hus, det äger banken.
Coronakrisen visar samtidigt hur sjuk de rikas värld är. Över hela världen är det det gemensamma som tvingas gå in för att rädda liv, rädda vardag, rädda företag och rädda framtid. Varje åtgärd är finansierad av oss gemensamt, antingen via riksbanker eller stater, alla pengar som kastas in är våra pengar och allt kommer att betalas genom årtioenden av arbete och skatt från alla de som inget äger.
Och vi riskerar få en ny rikemansprofil, coronarikingen, han som fick det där extra efter krisåren då staterna avreglerat ännu mer för att ”få fart på hjulen”.
Det är svårt att hantera cynismen hos de som äger (eller deras lobbyister) när de kräver statliga stöd och samtidigt kräver rätten att dela ut mer privata miljarder för att äganderätten är det enda heliga.
Men vad är det man äger egentligen om staten är tvungen att betala kostnaderna för att det ägda ska överleva? Man äger ett bidrag, rätten att få alla andra att betala så ägandet kan fortsätta.
Vi diskuterar idag underskott i vård och omsorg, som om det var antalet gamla som bivit för många, eller kostnaden för händerna i vården blivit för hög. I själva verket beror hela – hela – vårdkrisen på att vi sänkt de totala skatterna i Sverige, från runt 49 procent till drygt 42 procent (som andel av BNP). Det handlar om 350 miljarder kronor mindre i omfördelning från de som har, till de som behöver. Varje år!
Det finns inget att diskutera här, det är bara en enveten global politik där det gemensamma ska få mindre och det privata ska ha mer och eftersom de verkliga vinnarna är några få privata står vi där idag med åtta miljardärer som äger mer än halva mänskligheten.
Det här måste ju få ett slut.
Om vi ska kunna bygga ett samhälle efter pandemin som blir mer hållbart och tryggt så kan det här bara inte få fortsätta.
Ja, jag vet att det var S, V och MP som tog bort arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt och det är som om historien flinar oss i ansiktet när deras taktikspel (de ville bli av med den borgerliga klagolåten) förvandlats till en absolut sanning som inte går att ändra på.
Men det finns inget bättre tillfälle att återställa idén om det gemensamma före de extremistiska privata förmögenhetsägarna än efter en kris där allt finansierats av medborgarna, inget kommer ju från de privata företagsägarna.
Det viktiga är att det här inte kommer ske av sig självt. Inget politiskt parti vågar utmana hur detta ägande utvecklats om de inte tvingas av en opinion som vägrar förstå de stackars rika.
Det gäller även klimatfrågan. När Isabella Lövin (MP) blev intervjuad i Dagens ETC förra veckan så var hon mer orolig för statsskulden än för att politiken inte klarat att ställa krav på klimatomställning här och nu. Man vill vänta till ”sedan”. Men det finns inget sedan i politik, antingen bygger vi en politik som utmanar de som äger och blir rika på förstörelsen eller också skapar man problemet genom rädsla för motståndet.
Att de rika blivit så obegripligt rika beror på politisk sedan-tänkande. Så småningom ska rättvisa börja råda. När man får tid.
Och nu äger åtta personer mer än halva världen och de har inte fått nog.