Med ett halvår kvar till valet tycks vi få regeringsskifte i höst. Även om inget är säkert. Frågan är hur en ny regering kommer att vara sammansatt, och vilken politik den kommer att föra. Det är inte givet. För första gången sedan femtiotalets koalition med Bondeförbundet, kommer Socialdemokraterna vid en valseger inte att kunna bilda regering på egen hand. Men till skillnad från för fyra år sedan finns inget organiserat samarbete mellan de tre rödgröna partierna.
Det är ingen långsökt gissning att jobben kommer att stå i centrum för en ny regering. Liksom skolan, högt prioriterad av såväl väljare som flertalet politiska partier. De under decennier eftersatta behoven av investeringar i infrastruktur och bostäder är något jag själv tidigare tagit upp på den här ledarsidan. Liksom utslagningen, sedan nittiotalet, av hundratusentals människor från arbetsmarknaden. Stora långsiktiga utmaningar som en ny regering måste ta sig an.
Svårare är det att spekulera kring en kommande rödgrön regerings ideologiska inriktning, eller om man så vill: dess reformstrategier för medellång sikt. Men det rödgröna styre vi har haft i Göteborg sedan år 2010 kan fungera som en fingervisning. Till skillnad från på riksplanet gick inte de tre partierna ut gemensamt i valrörelsen och sade att de ville styra ihop. Ändå har samarbetet varit intimt och välfungerande.
Nyckeln till det rödgröna samarbetet är troligen det som är utgångspunkt för budgeten. Nämligen en analys utifrån de tre dimensionerna för hållbar utveckling: Den sociala, den ekologiska och den ekonomiska dimensionen. Också för en rödgrön regering måste det här vara centralt. Ett paradigm, om man så vill, för att hitta ett gemensamt språk.
Socialdemokraten Gro Harlem Brundtland, Norges tidigare statsminister, ledde den FN-kommission som år 1987 kom med rapporten Vår gemensamma framtid. Där etablerades begreppet hållbar utveckling, med innebörden”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Hållbar ekonomisk tillväxt och social utveckling är omöjlig att uppnå om miljön ödeläggs och naturresurserna utarmas. Utveckling och tillväxt måste äga rum på ekosystemens villkor.
Att jämlikhet främjar en uthållig ekonomisk tillväxt är något som uppmärksammats av såväl IMF som OECD. Den långsiktigt mest effektiva politiken för att främja detta är så kallade sociala investeringar, tidiga insatser för individer så att de inte hamnar snett senare. Jämlikhet är också en förutsättning för en ambitiös miljöpolitik. Exempelvis måste Storbritannien subventionera fattigare hushålls användning av fossila bränslen, trots att beskattning skulle vara det ekologiskt bästa styrmedlet.
Åren 1997-2002 fanns något som kallades lokala investeringsprogram för ekologiskt hållbar utveckling, LIP. Genom riktade statsbidrag till kommunerna pressades de svenska utsläppen ned med motsvarande 75 procent av klimatmålet för perioden 1998-2008. Ett liknande program bör sjösättas i höst av en rödgrön regering. Investeringar i järnväg, bostäder och vindkraft skulle ge såväl jobb som en grön omställning.
