Men sedan kommer det brott som ser ut att ha försvunnit. Brottsbalken 9 kapitlet 5§:
”För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.”
Fram till för drygt 100 år sedan betraktades att ta ränta över sex procent som ocker. Sedan togs procenttalen bort ur lagstiftningen och tillämpningen av den. Och det var nog klokt; vi är många som minns när Riksbankens viktigaste ränta löpte upp till 500 procent några år in på 1990-talet.
Idag lånar så kallade snabblåneföretag ut pengar till effektiva räntor på långt över 1 000 procent. I något fall togs ränta på mer än 20 000 procent. Varför är inte det ränteocker? Varför blev ingen dömd för det?
När man jämför vad det kostar att låna pengar så räknas allting om till kostnad för ett år, även om låneperioden är kortare. Alla avgifter, med mer eller mindre fantasifulla benämningar, räknas också in. Konsumentkreditlagen anger hur beräkningen av denna ”effektiva ränta” ska göras.
I en kommentar till att hans företag tog 500 procent effektiv ränta av sina låntagare, när låneräntan hos bankerna var fem procent, sa en vd för några år sedan att det var sättet att räkna som fick räntorna att se så höga ut. ”Ja, det är ett resultat av att vår produkt inte är anpassad till det jämförelsetalet.” Nå, att en chef försvarar sig med egendomliga argument är inte så ovanligt, även om det här var urdumt.
Men varför förekommer inte några rättegångar om räntor på över 1 000 procent? Är det inte ränta ”i uppenbart missförhållande till motprestationen”? Hur hög ska räntan vara för att utgöra ocker?
Istället diskuteras kreditprövning av kunderna. Tanken är: om du har råd att betala skyhöga effektiva räntor – så är det inte ocker att kräva sådana räntor på lån. När snabbutlånarna inte kreditprövar, utan raskt lånar ut till vem som helst, med en betänketid på en kvart, så får de kraftfull kritik, och har dömts att betala vite. Det är nog bra.
Men så står det faktiskt inte i lagen. Det finns inget ocker-undantag för folk som förmår skrapa ihop pengarna till fantasiräntan. Det är handlingen ”att låna ut pengar till orimlig ränta” som utgör ett brott.
Och där ligger nog knuten. ”I uppenbart missförhållande till prestationen” har slutat att vara en jämförelse mellan ränta och lån, och övergått till att bli en jämförelse mellan ränta och kundens betalningsförmåga. Bakom detta ligger – som jag ser det – att staten erbjuder en effektiv och grundlig indrivningsverksamhet. Kronofogden är en myndighet med kompetens och kraft. Den kan användas för att driva in räntor av den som lånat, och utgör de ockrande företagens förlängda arm. Kronofogden ska enligt sina regler driva in skulder när inlämnade dokument om skulden är giltiga. Villkoren för skulderna är inte kronofogdens sak att bedöma.
Hos kronofogden blir ränteeländet synligt, men bara i form av låntagare som inte förmått betala. De som betalar förblir osynliga, utom i lönsamhetssiffrorna för snabblåneföretagen.
I marknadsekonomin är pris – eller ränta – ett resultat av överenskommelser mellan säljare och köpare. Om man kommer överens så är priset okej. Går köparen eller säljaren med på orimliga villkor så står det dem fritt.
Är då inte ockerlagen en inskränkning i den överenskommelsen? Jovisst! Det är själva meningen. Men den skrevs i en tid då anständighet, god affärssed och gott uppförande i det ekonomiska livet diskuterades som ideal, och som viktiga inslag i ett gott, modernt samhälle. Hur är det idag?
Utredningen En mer ansvarsfull marknad för konsumentkrediter (Justitiedepartementet 2015:04) grunnar på vad som bör göras. Den lämnar sitt förslag den 30 september i år. Den har direktiv att fundera över räntetak, kostnadstak, och bättre information. Men den kommer i praktiken att avgöra om anständighet i långivning idag mest är en fråga om hur mycket som går att vrida ur låntagarna, med eller utan Kronofogdens hjälp. Och om ränteocker numera är ett brott som ingen kan begå.
