BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Medierna kan visserligen analysera en styrelses misstag eller bonusutdelande och de kan zooma in oroliga anställdas ansikten, men den politiska världen är världen absolut platt – en svart tornado drar fram över det politiska slättlandskapet.

När Wallenbergägda Investor firade 100 år nämndes det knappast någonstans - utom av Johan Ehrenberg i Dagens ETC - att Investor också är en politisk lobbyorganisation. De har inte bara skaffat sig vinster på skattebasen via olika välfärdsföretag, utan är också största ägaren i den största svenska vapenexportören, Saab. Ekonomisk makt, övermakt, är inte längre föremål för kritisk analys eller ett tema överhuvudtaget i den politiska debatten. När vinster i välfärden debatteras hör man aldrig någon ledande socialdemokrat tala om denna fråga som en makt- och demokratifråga. På sin höjd är det ”kvaliteten” i vård och omsorg man, i och för sig berättigat, är oroad för. Om kvaliteten på den demokrati vi har tigs det däremot.

Varför hörs aldrig Stefan Löfven tala om hur det offentliga ägandet bör skyddas? Det är lika viktigt som att privategendomen skyddas i grundlagarna.

Den tongivande vänstern talar ibland mycket hellre om rättigheter än om det som förblir det fundamentala; ekonomisk makt. Jag trodde nog att Nina Björks bok om Rosa Luxemburg, Drömmen om det röda, skulle bli mer av en brinnande fackla i vänsterdebatten när den kom. Jag har många invändningar mot hennes bok, men hon skriver bra om hur kapitalismen i grunden fungerar och hur den bygger på att arbetskraft exploateras och sugs ut. Hon uppvärderar den klassiska idén om att det är arbetet som i slutändan bestämmer värdet, om än inte alltid priset, på en vara. Och inte bara det. Hon gör ett verkligt pedagogiskt tankeexperiment som handlar om rättigheter och normer kontra verklig ekonomisk makt.

När en person diskrimineras på grund av sitt kön, sin sexuella läggning eller sin etnicitet – ja, då kan hen vända sig till Diskrimineringsombudsmannen för att kanske göra något åt det. Att det är så är väldigt bra och ett stort framsteg för den mänskliga civilisationen. Men, skriver Nina Björk, när tusen arbetare sparkas från sina jobb finns det ingen myndighet eller rättslig instans att vända sig till, ty så fungerar kapitalismen. Den bygger i slutändan på att den som kontrollerar kapitalet gör som den vill med de anställda och inga lagar eller jurister kan göra något åt det. Behövs de inte så ajöss.

Mot detta hjälper ingen normkritik som skulle göra arbetarklassen mer synlig i offentligheten. Här är det bara inskränkningar av kapitalets och arbetsköparnas makt som ger någonting.

Det är faktiskt tung kritik Nina Björk som nybliven marxist riktar mot en vänster som ibland är mer intresserad av normkritik än av att diskutera den ekonomiska makt som definierar vår tid.

Världen är platt. Den är platt därför att det som i dag fattas är den stora permanenta diskussionen om vad kapitalismen i dag är, och om vad socialism i dag skulle kunna vara, och inte minst om hur demokratin skulle kunna vidgas till att omfatta också den ekonomiska sfären. När den offentliga sektorn avreglerats, privatiserats och sålts ut har det de facto inneburit att mer makt har skänkts bort till det nationella och globala kapitalet.

Att ta tillbaka så mycket som möjligt av den privatiserade välfärden i offentlig regi är en av många socialistiska utmaningar. En annan gigantisk utmaning är att identifiera alla tänkbara möjligheter att använda den kollektiva kapitalbildning som sker i form av pensionssparande i samhällets tjänst. En tredje utmaning är att leta upp fungerande exempel på löntagarägda företag i Sverige och i världen för att visa att ett annat, mer socialt och antiauktoritärt företagande är möjligt.

När de socialistiska perspektiven försvinner i samhällsdebatten är det som om likgiltigheten växer i motsvarande grad. Det dystra fenomenet Donald Trump utgör finalen på en lång era av antipolitik som tyvärr även hans motståndare Hillary Clinton medverkar till genom en i grunden oerhört marknadsliberal agenda. Och politiska debatter om klimatet blir praktiskt taget aldrig riktigt brännande därför att de inte innefattar en kritisk diskussion om kapitalismens behov av evig tillväxt eller allas vårt behov av ökad jämlikhet.

Bristen på ideologi och idépolitik gör världen platt och endimensionell.