Det är tre år sedan Anders Behring Breivik steg iland på Utöya och mördade 69 unga människor. Men det känns som om det är mycket längre sedan terrordådet genomfördes, ja, som om det hör hemma i en avlägsen tid och har blivit ett minne. Jag läser om de anhörigas sorg, om den ångest de ännu känner och det går inte att värja sig. Vi kommer ihåg minnesstunderna för offren och vad vi gjorde de där dagarna då vidden av massakern började gå upp för oss. Vi blev alla, med rätta, imponerade över den norske, socialdemokratiske statsministern Jens Stoltenberg sätt att hantera den sorg och vrede som strömmade genom den norska befolkningen och ut över världen: Han avstod från all hämndlystnad och försökte istället få nationen att samla sig.
Men det var just det: när nationer samlar sig till en gemensam hållning finns också fröet till skeva historietolkningar och i slutändan glömska och avpolitisering. Breiviks terrordåd, på Utöya och i centrala Oslo, kom snabbt att tolkas som först och främst ett angrepp på den norska demokratin. Det var det också, naturligtvis, men inte i första hand. Anders Behring Breivik var – och är – en modern fascist eller radikalkonservativ och hans huvudmotståndare var inte den norska demokratin. När han mejade ner försvarslösa ungdomar var det socialister han ville mörda. Dö, marxister! ropade han passionerat ur sin obegripliga känslokyla den där dagen.
I koncentrat lade denne militante högerman fram sin världsbild i det tretton sidor långa försvarstal han höll under rättegången. Det publicerades ord för ord i Verdens Gang. Där fanns hans hårresande ståndpunkt att de ungdomar han mördade på Utöya inte alls var några oskyldiga civila: ”Dette var ikke sivile uskyldige barn, men politiske aktivister.” De unga SSU:arna, som han liknar vid Hitlerjugend, tillhörde den ideologiska fienden. Det är viktigt att studera vad denna massmördare faktiskt säger och det var bra att han gavs möjlighet att under rättegången föra fram sin förfärande världsbild, även om hans ord måste läsas med yttersta kyla.
Han kallar sig alltså kulturkonservativ och förhåller sig till en konservativ tradition som i hans hjärna blivit militant – därför att han ansett sig tvingad till det. Varför? Därför att makten i Norge, Sverige och i västvärlden efter andra världskriget har hamnat i händerna på framförallt ”kulturmarxisterna”. Arbetarrörelsen och vänstern har nästlat sig in överallt, i skolväsendet och i den fria pressen. Breivik slår fast att han levt sitt liv i en diktatur, där marxister och socialdemokrater över huvudet på folk beslutat att slå sönder det etniskt homogena samhället.
Breiviks ledande tankefigurer är emellertid inte några främmande kroppar i Västerlandet. En lång konservativ tradition existerar med rötter i en reaktionär reaktion på Franska revolutionen. Den är antimodern, den betonar fasta värden, den har ett organiskt perspektiv på samhället och tål inte att höra om klass- eller könskonflikter utan betonar kulturen och ibland rasen som det viktiga. I denna långa kulturkonservativa tradition står Breivik nedsänkt men han tolkar den extremt och militant. Arbetarrörelsen och socialismen är hans huvudfiender – därför hyllar Breivik flera gånger i sitt tal McCarthy.
I sitt tal sökte Breivik stöd hos ledande konservativa politiker runtom i Europa, exempelvis i Merkels eller Camerons påståenden att det mångkulturella samhället har misslyckats. Han åberopar en gammal ledare för det norska högerpartiet och talar varmt om Sverigedemokraterna. Ja, jag tror att han skulle ha kunnat instämma i följande formulering i ett partiprogram från 1954: ”Högerpartiet slår fast, att Sveriges folk av ålder är ett kristet folk och att den kristna tron är en oumbärlig, uppehållande och renande kraft i samhället. Högerpartiet vill bygga Sverige på den nationella samhörighetens grund.” Det parti som antog den formuleringen var alltså det svenska Högerpartiet, föregångarna till de nya Moderaterna. Det betyder inte att jag ens för ett ögonblick vill klistra någon skuld på Moderaterna eller på den genomtänkta konservatismen. Även i de vänsterpolitiska traditionerna finns element som kan och har missbrukats (tänk Baader-Meinhof). Men jag menar att det i västerlandets historia och långt in i efterkrigstiden finns tankefigurer i det etablerade politiska livet som är besläktade med Breiviks världsbild.
Det som skedde i Norge var att signalementet på Breivik som extrem högerideolog tonades ner. Stoltenberg och ledningen för det socialdemokratiska partiet var säkert rädda att anklagas för att vilja exploatera dådet partipolitiskt. Sorgen blev norsk och nationell. Och den avgörande höger-vänsterdimensionen tonades ned. Även i svensk press kan man se det där. När DN i måndags skrev om treårsminnet handlade artikeln nästan enbart om de anhörigas sorg. Terrordådet avpolitiserades.
Och i Norge sitter en regering vid makten och Fremskrittspartiet, där Breivik i många år var medlem, har tunga ministerposter. Ytterligare ett tecken på att Breiviks terrordåd reducerats till ett minne fast det borde vara en konfliktfylld del av nuet.
