Visst, politiska utspel som det Beatrice Ask, före detta justitieminister och moderaternas talesperson i beredskapsfrågor, gjorde häromveckan där hon ställde brandflyg mot regeringens satsning på en elcykelpremie är bara löjliga. Men det finns dåliga politiska poänger och det finns bra politiska poänger.

De skogsbränder som har rasat på flera platser i Sverige de senaste veckorna är politiska. I allra högsta grad. Och förhoppningsvis kommer den insikten att prägla de få veckor vi har kvar till valet.

Det uppenbara är förstås klimatfrågan. Ledarsidor och debattforum fylls nu med diskussionen om huruvida torkan och de extremt höga temperaturerna i Sverige i år kan härledas till klimatförändringarna. Experterna, så som Michael Tjernström, klimatforskare och professor i meteorologi vid Stockholms universitet, säger att vi inte kan säga rakt av att bränderna beror på den ökande globala temperaturen, men att de perioder av torka och extrem värme som alltid har förekommit kommer att bli vanligare i takt med klimatförändringarna.

Samma sak säger Tim Osborn, professor vid universitetet East Anglias klimatforskningsinstitut, till Guardian. Värmeböljor och torrperioder har förekommit genom historien, 1976 till exempel hade Storbritannien en liknande sommar som i år. Men det som skiljer 2018 från 1976 är mer än 40 år av stigande koldioxidutsläpp och en höjd medeltemperatur vilket gör att effekten av de naturliga svängningarna blir kraftigare. Vill vi undvika förödande bränder i framtiden bör vi alltså satsa på att kraftig minska utsläppen av klimatgaser.

Men helt oavsett om det går att bevisa att torkan och bränderna direkt beror på klimatförändringarna eller inte så är det politik att vi överhuvudtaget diskuterar det. Klimatfrågan finns nu i våra medvetanden och i valrörelsen efter att hittills ha hamnat helt i skymundan av det ensidiga fokuset på migration.

Och migrationsfrågan i sig hamnar i ett annat ljus när bränderna riktar fokus på vår sårbarhet och hur beroende vi är av varandra. Valrörelsen har hittills bara erbjudit den ena utspelet efter det andra med syfte att stänga gränser och hålla människor som flyr borta.

Och så plötsligt måste människor fly i vårt eget land. De berättar om hur de bara hinner ta med sig det allra nödvändigaste, hur de tvingas lämna allt utan att veta om de någonsin kommer att kunna återvända till det hem de har byggt upp. Människor strömmar till för att hjälpa. De skänker mat och kläder och avbryter sina semestrar för att se till att brandmännen som bekämpar elden och de som har tvingats lämna sina hem får mat och husrum.

Och vi applåderar den hjälp vi får från andra länder. Stämningen liknar den under den tidiga hösten 2015 då volontärer arbetade dygnet runt för att hjälpa alla dem som kom till vårt land efter att ha flytt undan bomberna i Syrien. Då när Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och sa att hans Europa inte bygger murar utan hjälps åt när nöden är stor. Plötsligt pratar vi om det igen.

Det är inte bra att det brinner. Det är en katastrof. Men katastrofer kan visa oss vad som verkligen är viktigt. Vi behöver kanske inte politiskt tjafs men vi behöver verkligen göra politik av bränderna och vad de säger om vårt samhälle.