I höst kommer Naomi Klein med klimatboken This changes everything. En central tanke handlar om ”climate debt”. Att den rika världen inte bara kan tänka på hur vi kan vara så klimatsmarta som möjligt i framtiden utan även måste reflektera och åtgärda den ekologiska och ekonomiska skuld som man har gentemot utvecklingsländerna vars naturresurser man har skövlat.

Jag tänker på det när jag nu läser om Västmanland; om människorna, bruken, skogen och marken. För vi i Sverige har också en slags kolonial skuld. Inte bara mot fattiga länder långt bort, också mot vår egen landsbygd. 

I dag pratas det om tillväxtregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö och om att hela Sverige inte längre kan leva. Men det som den stora skogsbranden faktiskt har påmint oss om är ju att den urbana rikedom som i dag har blivit så bisarr att små lägenheter i innerstaden kostar tiodubbelt mer än stora hus ute på landet vilar på en tillväxt som skapades utanför städerna: i bruken, i skogarna och industrierna. 

Utan 200 år av malm, vatten och skog vore Sverige ett fattigt land och om inte malmen, vattnet och skogen fortsätter att produceras så kommer vi också att bli mycket fattigare i framtiden. Och som Björn af Kleen skriver i sitt stora reportage i DN om elden och Västmanland så ligger just nu ankarkättingar för tiotals miljoner kronor stilla på lagren i onödan eftersom tågen till hamnarna har stoppats i de brandhärjade områdena. 

Ändå är det troligaste att de ansvariga företagen kommer att komma undan straff för branden i Bergslagen – trots att det slår så hårt mot Sveriges exportindustri. Stora Enso – som är högst ansvariga för de maskiner som tros ha startat elden – skyller på underleverantörer och politikerna verkar inte vilja peka ut några syndabockar. Varför låter vi det ske? Skulle vi vara lika förlåtande om det var en miljöskandal i Stockholm?

Jag tror inte det och jag tror i grund och botten att det handlar om samma sak som klimatskulden. Kolonialism. 

PO Tidholm beskrev det bra i sitt sommarprogram: Sverige har fortfarande ett förhållande mellan centrum och periferi som inte kan beskrivas som något annat än kolonialt. De som bor därute är inte riktigt lika mycket värda som de som bor här inne och det som händer därute bedöms inte på samma sätt. Men det borde det göra. För trots Spotify och Urban Deli så är Sverige fortfarande ett industriland. Om branden har fört med sig något gott är det i alla fall att vi återigen har börjat att prata om det.