En åldrande befolkning borde rimligtvis vara bland det minst svåra att planera för. Vi vet hur många 65-åringar det finns i Sverige i dag och därmed vet vi också med på ett ungefär hur många 75-åringar det kommer att finnas om 10 år. Vi visste även för tio år sedan ungefär hur många äldre det skulle finnas i dag.
Trots detta högst förutsebara faktum har våra styrande politiker, mandatperiod efter mandatperiod, betett sig som att välfärden hela tiden kan kosta mindre och mindre. Så här i budgettider brukar det talas om ”reformutrymmet”, något som jag först i våras fick klart för mig vad det faktiskt var, när ekonomen Sandro Scocco förklarade det i podden Pengar och politik. Reformutrymmet är en bluff. Det handlar om att pengar blir över när man inte låter finansieringen av välfärd och socialförsäkringar växa i takt med att ekonomin och skatteintäkterna växer. Man ger helt enkelt inte välfärden full täckning för att priser och löner ökar, utan verksamheterna får istället ”effektivisera” (det vill säga allt som oftast skära ner) för att ha råd med ökande löner. Att underfinansiera välfärden har satts i system också i kommuner och landsting, något som Tankesmedjan Balans i rapport efter rapport har kunnat visa.
Detta trots att vi hela tiden har vetat att välfärden egentligen kommer att behöva kosta mer.
Det är väl inte befolkningen som ska anpassa sig till ekonomin, frågade sig samhällsdebattören och företagsekonomen Agneta Stark under ett seminarium på ABF i våras, vi ska väl anpassa ekonomin efter den befolkning vi faktiskt har? Hon visade ett diagram över de olika generationernas storlek. 30-talistgenerationen, den generation som de senaste åren varit de huvudsakliga mottagarna av hemtjänst och äldrevård var historiskt liten. 40-talistgenerationen som kommer efter är historiskt stor. Vi har en äldreomsorg anpassad efter en historiskt liten generation, och vi har dessutom, under tiden som denna lilla generation har varit de huvudsakliga mottagarna, effektiviserat in absurdum, så att ingen luft finns kvar.
Det står många elefanter i rummet när välfärdens finansiering diskuteras. Till exempel är frågan om vinster i välfärden effektivt begravd av Januariöverenskommelsen. Vinstuttaget ur välfärden kommer inte att diskuteras under den närvarande överenskommelsen mellan regeringen och samarbetspartierna. En seger för högern. Men det betyder inte att vi andra inte ska diskutera denna kran där miljarder i skattepengar rinner ut. Magdalena Andersson (S) säger att det saknas 90 miljarder till välfärden de kommande åren, samtidigt har regeringen låst in sig i en skattesänkarpolitik och måste genomdriva skattesänkningar i den kommande budgeten. Att de samlade jobbskatteavdragen kostar 100 miljarder per år är en annan elefant som trängs i rummet, medan alla diskuterar ett demografiskt och helt förutsebart faktum.
Undersköterskorna, som denna vecka lämnade över 14 000 underskrifter till socialministern, med krav på en bättre arbetsmiljö och ett stopp på sparkraven inom äldreomsorgen, är det senaste i raden av yrkesuppror bland välfärdens arbetare, efter bland annat förskollärare, lärare och sjuksköterskor. De olika upproren säger ungefär samma sak: det går inte att pressa oss längre.
Bra omsorg är ineffektiv. Det är inte att klämma in så många duschningar av äldre som möjligt. Bra omsorg är att hinna sitta ner med dem och faktiskt ta en kopp kaffe. Vill vi ha bra omsorg? Då måste välfärden tillåtas växa i takt med ekonomin. Välfärden ska självklart ha täckning för ökade kostnader (löneförhöjningar, prisutveckling och större antal brukare). Inte en effektivisering till får ske på bekostnad av personalens arbetsmiljö och de verkliga sår ur vilka välfärden blöder pengar måste adresseras och täppas till.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
