Som hälso- och sjukvårdspolitiker ägnar jag mycket tid åt att diskutera tillgänglighet, hur ska vården komma närmare medborgarna, hur ska den ges i rätt tid och hur ska den komma alla människor till del. Människor i dag sitter inte, som tidigare, och är nöjda och tacksamma bara för att de får förmånen att träffa en läkare. De ställer krav, är pålästa och vill ha bästa möjliga behandling. Det ställer krav på vårdens personal men också på oss politiker. På hur vården ska vara organiserad. Vilken vård är viktigt att den finns nära? Vad kan man tänka sig att åka en lite längre sträcka för att få tillgång till? Hur lång tid är det rimligt att behöva vänta på en behandling? Finns det åkommor som är medicinskt mer prioriterade än andra?
Hälso- och sjukvårdslagen slår fast att:
”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.”
Många gånger pratar vi bara om hur snabbt det ska gå att få tillgång till vård, men är det lika viktigt för alla patienter att komma så fort som möjligt? Enligt Hälso- och sjukvårdslagen är det tydligt att den som har störst behov ska komma först.
Jag tror också att det är viktigt att vi vågar prata om vårdens kvalitet, och att den ibland är viktigare än närheten. Vissa ingrepp och behandlingar måste utföras ofta för att man ska kunna göra dem på ett bra sätt, och då kanske vi får acceptera att den vården inte kan ges överallt utan att man som patient får åka lite längre för att få tillgång till den. Fördelen blir då att man får en vård som håller en hög medicinsk kvalitet och att ingreppet görs av personal som är vana vid ingreppet. Patientsäkerheten ökar och riskerna minskar.
Samtidigt finns det vård som människor har behov av ofta, det kan vara en första medicinsk bedömning av någon befarad sjukdom, provtagning, uppföljning av diabetiker och andra patientgrupper. Denna vård ges oftast på en vårdcentral och genomförs av en distriktssköterska eller hos en specialist i allmänmedicin och är ett sådant område där närhetsprincipen tillsammans med kvalitetsaspekten är väldigt viktig. Dessa grupper har en bred kompetens och de är en naturlig första ingång i vården. För äldre personer och människor med många sjukdomar så finns det här också ett behov av kontinuitet och även här är närheten viktig. Landstingets nya mobila distriktssköterskemottagning som åker runt i länet är ett exempel på detta.
Jag tror att vi kommer att se en utveckling där delar av vården kommer att försvinna från vårt närområde medan andra delar kommer att finnas kvar och utvecklas. Många kommer kanske att känna att det är en felaktig utveckling, men jag tror att den är helt nödvändig för att vi även i framtiden ska kunna ha en god och patientsäker vård.
