För drygt tio år sedan bars hela idén ner i den gröna källarens nedersta kulvert. Formellt genom en medlemsomröstning vars alternativ var så strategiskt utformade att det var hart när omöjligt att rösta för. Nu, inför MP:s kongress nästa helg, avslår än en gång partistyrelsen alla motioner som kräver införande, eller åtminstone en seriös utredning om, medborgarlön. Det är olyckligt. Av många och tunga skäl.

Dagens trygghetssystem omfattar närmare 50 olika förmånsslag. Trots lappande och lagande har det revor. Det är byråkratiskt, kräver kontrollsystem, är sårbart och manipulerbart. Det har blivit något av en klass-, kontakt- och språkfråga i vilken omfattning den enskilde har möjlighet att sätta sig in i vad som gäller. Ingen politiker skulle idag rösta för ett så komplext system om det skulle presenteras som ett nytt förslag. 

Vi behöver ett tydligt, omanipulerbart, system som är begripligt och där ingen faller igenom i den framtid som kommer att skilja sig så mycket från det som varit. Om detta borde det talas i den politiska debatten. Hur illa berörd en och annan revisor än skulle bli. Och hur upprörda de som haft privilegier, bekostade av hög skatt för låginkomsttagare, säkert skulle bli.

I framtiden kommer allt fler att byta jobb flera gånger under sitt liv, varva med utbildning och/eller tidvis stå arbetslösa på ett helt annat sätt än tidigare. Dagens system är inte byggda för det. Vi ser redan nu ett prekariat växa fram – människor som utan stadig fast inkomst vare sig kan få hyreskontrakt eller banklån. Som väntar på att bli ”inringda”. Som lever i en prekär situation. De som inte har kontakter, de som inte har föräldrar som kan betala, de som inte har fått ett arv – är det inte just för dem som ett gott samhälles system bör finnas? Vi har – oavsett vilken regering som haft politisk jour – skapat ett nytt klassamhälle. Med förödande långsiktiga effekter för såväl individer som för samhälle. 

Tankar kring medborgarlön är allt annat än ny. Ibland har den lanserats som vänsterpolitik, ibland som högerpolitik. Sedan början av 1980-talet har en samlande internationell rörelse drivit den akademiska debatten och enats om en gemensam definition: Basinkomosten ska garantera alla en inkomst som går att leva på, betalas ut regelbundet till individer (inte hushåll) i form av pengar (inte matkuponger eller dylikt) och utan krav på motprestation.

Flera försök har gjorts, en del lyckade, en del mindre lyckade, en del fullföljda och sjösatta som normalitet, andra avbrutna. En del är problematiska – i Alaska finansieras medborgarlön av inkomster från oljeutvinning, vilket knappast får medborgarnas att vilja stoppa oljeutvinningen. I Frankrike, Finland och Nederländerna har olika varianter prövats. 

Finansieringen är naturligtvis ingen lätt fråga, tvärtom. När jobbskatteavdrag för 90 miljarder kronor infördes förordade Martin Jordö – svensk representant för medborgarinitiativet för basinkomst i EU – att pengarna istället skulle användas till basinkomst för alla mellan 18 och 65 år, det vill säga att även sjukskrivna, arbetslösa och andra som lever på marginalen skulle få del av pengarna. Ytterligare finansieringsbas kan vara koldioxidskatt. Finansiering kan också hämtas när stora delar av de gamla trygghetssystemen skrotas och om förmögenhets- och arvsskatt återinförs även i Sverige.  

Som läget ser ut nu får medborgarlönens vänner sätta sitt hopp till att MP:s kongress kör över partiledningen. Flera motioner finns, bland annat med stöd från Grön ungdom och Gröna studenter. Bland de som söker uppdraget som språkrör finns Magnus Wåhlin, som till skillnad från den allmän tippade Per Bolund förespråkar basinkomst. Rätt beslut på MP-kongressen skulle åtminstone hålla frågan levande även i Sverige. Tills fler partier inser fördelarna.