Mitt i mandatperioden, efter att den rödgröna regeringen kryssat sig fram genom svåra kriser och ett kaosartat parlamentariskt läge, hoppas nu Löfven och regeringen på att saker och ting ska vända. Jag tror faktiskt att det går så också. Jag tror att opinionssiffrorna kommer att stiga och jag tror att fler väljare kommer att se att en hel del reformer faktiskt genomförs, alltifrån mer pengar till kommunerna till bättre a-kassa. I sitt tal drog han också det nya tiopunktsprogrammet för att göra det bättre i fattiga förorter (men det var inte mycket pengar). Och jag måste säga att det känns lite hoppfullt att Löfven, liksom flera andra ministrar, på senaste tiden aviserat hårdare tag mot vinster i välfärden. Är det något på gång där?

Ändå är det fortfarande så att ett slags samhällsradikalismens år noll gäller i svensk politik och i socialaldemokratiskt tänkande. Är det bra med jämlikhet? Ja, men mest för att det gynnar tillväxten! Ett bättre läge i utsatta förorter bör fixas – ja, men mest för att framgångsrika entreprenörer ska kunna komma fram där och gynna svensk export?

En retorisk analys mynnar nog tyvärr ut i att ”det svenska”, ”exporten” och ”tillväxten” är de bärande bjälkarna i Löfvens tal. Och det räcker inte. Inte för mig, inte för någon av de otaliga socialdemokrater och vänsterradikaler som känner och vet att något nytt någon gång måste ta sin början.

Som person vinner Stefan Löfven i längden. Han leder en regering som trots allt satt en slutpunkt för skattesänkningarnas långa era. Men det tal han höll i Almedalen kommer inte att rycka med sig några unga, eller ens äldre, entusiaster som längtar efter mer genomgripande förändring.