Jag bor inte i bostadsrätt för att jag vill utanför att jag måste. Samtidigt som jag får besked om att jag har plats 718 i kön till en ganska sliten lägenhet i Farsta så bor jag alltså ofrivilligt i en kooperativ boendeform.
Missförstå mig inte nu. Jag gillar att göra saker tillsammans och jag brukar ställa upp på både vår- och höststädning. Att jag inte tycker att fastighetsförvaltning är den optimala sektorn för lekmannakooperation, betyder inte att jag har något principiellt emot bostadsrätten som form. Den kan fungera utmärkt. Men en liten ombildad förening är något helt annat än de stora kooperativa bostadsföretagen med juridiskt stöd, utvecklingsmedel och riskspridning.
Det ligger en viss rimlighet i att fastighets- och kapitalförvaltning sköts av proffs, oavsett i vilken form. Ombildning och uppstyckning av hyresbeståndet påverkar hela samhället, inte bara i det uppenbara: En enorm kapitalöverföring från gemensamma tillgångar till privata.
När både andelen och antalet hyresrätter minskar tvingas fler och fler att låsa kapital i sitt boende och rörligheten på bostadsmarknaden stannar av. Det är ett betydligt större projekt att sälja och köpa lägenhet än att säga upp och skriva under hyreskontrakt.
Bundet kapital och stagnation på bostadsmarknaden slår direkt mot landets möjligheter till utveckling. Människor tvingas tacka nej till jobb på annan ort, blivande studenter kan inte ta de utbildningsplatser de kommit in på och unga tvingas skjuta upp sitt familjebildande. Landet går miste om ekonomisk utveckling när möjligheter till arbete, utbildning och barnafödande begränsas.
Forskning visar att det ideella föreningsengagemanget i Sverige har gått upp på senare tid. Men den som tittar djupare på siffrorna ser att om en tar bort engagemang i nybildade små bostadsrättsföreningar är trenden den motsatta. I en tid när mörka krafter organiserar sig och vinner mark behövs det goda engagemanget mer än på länge.
Det går inte att kalla det för något annat än ett slöseri med mänsklig vilja och kraft att den begränsade tiden någon kan lägga på ideellt arbete äts upp av att förvalta en fastighet.
Men det allra viktigaste handlar om vår förutsättning att överhuvudtaget överleva. Bostaden står vid sidan av transporter och mat för de största koldioxidutsläppen. Stora delar av det svenska bostadsbeståndet är i akut behov av upprustning. Miljonprogrammet och alla de bostäder som byggdes under efterkrigstiden kan klara ett halvsekel till, men de behöver rustas.
Det går att göra småfix, men då håller de kortare och vi missar chansen att göra klimatvinster. Det som egentligen behöver göras är stora och kostsamma förbättringar. Lika lite som det är rimligt att hyresgästerna i miljonprogrammets lägenheter ska stå för hela kostnaden, lika orimligt är det att varje liten bostadsrättsförening ska ta ett globalt klimatansvar i sina föreningskalkyler.
För sakens skull vill jag också tillägga att det heller inte är rimligt med permanent ROT-avdrag där den som river ut ett fullt dugligt badrum ur en villa får lika stort bidrag som den som lägger om ett tak för att minska energiförbrukningen. Omställningen måste vara ett gemensamt ansvar.
Att inte bygga tillräckligt med hyresrätter utan istället ombilda befintliga, är alltså en omvänd Robin Hood-politik, ett hinder för landets ekonomiska utveckling, en dränering av samhällsengagemang och det spär på klimatkrisen. Det brukar sägas att bostaden inte är vilken vara som helst, att det är en social rättighet.
Jag vill lägga till att bostaden också kan vara ett verktyg för omställning och framtidshopp. Men om det ska vara möjligt att använda det verktyget och om vi idag vill ha ett blandat boende krävs att vi stoppar ombildningar och bygger betydligt fler hyresrätter som människor har råd att bo i.
Kanske ska jag erkänna att jag inte kommer att räfsa löv eller grovstäda de gemensamma utrymmena i källaren i år. Jag sitter på tåget hem från Göteborg. Men det befriar mig inte från bostadsrättsarbete i helgen. När kylan kommer måste jag täta extra på mina fönster. Av kortsiktiga kostnadsskäl har bytet av fönster halkat ner på föreningens prioritetslista. Det betyder kallras i min lägenhet. Så jag tejpar lister och knölar in hoprullade handdukar vid fönsterkarmarna halva året. Inte bara för att jag vill minska onödig värmeförbrukning, utan också för att jag bor ganska trångt så två av mina barn måsta ha sina sängar precis under ett fönster.
Nej. Det är inte rimligt i ett land som Sverige. Det är inte rimligt att ansvaret för klimatomställningen av fastighetsbeståndet ska ligga på små bostadsrättsföreningar eller på mina hemmasnickrade försök att täta fönster.
