Det är knappast unikt för den här regeringen att göra för lite för att lösa bostadskrisen, men Tidöpartiernas bostadspolitik är faktiskt inte bara otillräcklig: den är kontraproduktiv.

Sedan Andreas Carlson (KD) tillträdde som bostadsminister har det varit tydligt att fokus ligger på de som redan har en bostad snarare än de som drömmer om en. 

Nu tar man ytterligare ett steg mot vad jag antar är en vision om cementerat utanförskap – det går faktiskt inte att tolka regeringens bostadsprioriteringar på något annat sätt. 

Mängder av svenskar har ett osäkert bostadskontrakt: korttidskontrakt, andrahandskontrakt, rivningskontrakt och så vidare. Många uthyrningar sker svart, en del med ockerhyror. Och som bostadssökande har man sällan ett val: tak över huvudet går inte att prioritera bort, och följaktligen tar man vad man får.

Huvudproblemet är att det saknas bostäder som folk har råd med och lösningen är – inte enbart, men oundvikligen – att bygga sådana bostäder. Men Tidöregeringen? De tänker på bostadsformen. De tänker på ägande. 

Mantrat lyder ”fler ska äga sin bostad” – men det ska tydligen inte ske genom bostadsbyggande, utan genom ombildade hyresrätter och förenklad andrahandsuthyrning. Alltså: vi ska hjälpa de starka, på bekostnad av de svaga.

Det bäddar för städer där de med kapital kan shoppa lägenheter enkom för att hyra ut.

Nu har regeringen med öppna armar tagit emot en utredning som, bland annat, föreslår att befintliga bostäder omvandlas till ägarlägenheter. Andreas Carlson säger att det är ”angeläget att fler får möjlighet att äga sitt boende” och att han välkomnar utredningens förslag, som nu kommer att skickas ut på remiss.

En ägarlägenhet är vad det låter som: en bostad som man äger, inte bara äger nyttjanderätten till (som är fallet för bostadsrätter). Ägarlägenhetsinnehavare behöver inte söka tillstånd för att hyra ut sin bostad i andra hand – det finns ingen förening som reglerar den saken.

I dagsläget är ägarlägenheter endast tillåtet i nyproduktion, men nu öppnar alltså regeringen för att låta befintliga hyreslägenheter – notera: hyres! – att göras om till ägarlägenheter. 

Det bäddar för städer där de med kapital kan shoppa lägenheter enkom för att hyra ut, samtidigt som hyresrätterna blir ännu färre. Om Airbnb-kvarter inte redan är ett begrepp lär det bli det snart.

Det här är en absurd prioritering av åtgärder i ett läge där inte ens de med höga löner och år av intensivt sparande har råd med en lägenhet i landets större städer, vilket tvingar ut människor på en tärande andrahandsmarknad. 

Planerna på fler ägarlägenheter kommer kort efter att utredare föreslagit höjd lånekvot för bolån – från 85 till 90 procent – och dämpat amorteringskrav. Detta är åtgärder som, om de implementeras, kommer att elda på bostadspriserna, och därmed höja tröskeln ytterligare för de som står utanför marknaden.

En ansvarsfull bostadspolitik handlar inte om att göra det mer lönsamt att hyra ut i andra hand, utan om att minimera andrahandsmarknaden – och att se till att den som ändå finns är så rättvis som möjligt. Nu gör regeringen precis tvärtom. 

Med ägarlägenheter, skenande bostadspriser och förenklad andrahandsuthyrning blir sträckan till en egen bostad ännu längre för de som står utanför marknaden. Vi har alltså politik som helt missar det viktigaste målet: att ge alla människor tillgång till en trygg bostad. 

Det är dessutom ett enormt jämlikhetsproblem att stirra sig blind på bostadsrätter och ägarlägenheter, det vill säga bostäder som kräver kapital. Brist på hyresrätter slår mot de som saknar sparpengar, mot ensamstående, mot kvinnor i våldsamma relationer, mot studenter. 

Hyresrätter spelar en oumbärlig roll som möjliggörare av plötsliga förändringar i livet, och livet är som bekant oförutsägbart. Relationer tar slut, folk får nya jobb, barn föds och flyttar ut. Vi måste ha ett bostadsbestånd som tar höjd för det – det nuvarande låser in och stänger ute människor. 

Sedan millennieskiftet har nästan 200 000 hyresrätter ombildats till bostadsrätter. I Stockholms län har man ombildat dubbelt så många hyresrätter som man producerat. Budskapet är tydligt: tröskeln till ett hem ska höjas för alla som inte har pengar på banken.

Det kommer rapport efter rapport om hur tufft det är att ta sig in på marknaden, parallellt med nyheter om chockhöjningar av hyrorna. Och den politiska handlingskraften saknas inte, nej, värre: den eldar på krisen. 

Hur länge ska vi låta det här pågå?