Det är åtminstone den borgerliga teorin.

Via privata banker omfördelas pengarna och går på ett mirakulöst sätt till de nya verksamheter som har mest potential att göra nytta.

Nu fungerar inte systemet och lustigt nog beror det bland annat på att kapitalägarna vunnit kampen mot löntagarna i femtio år nu. Från 70-talets kriser och framåt har vinsternas andel av produktionen ökat medan löntagarnas andel minskat. Omfördelningen som skapades via reformismen (oberoende om den var via tyska kristdemokrater eller svenska socialdemokrater) stoppades. Den starkaste parten har varit kapitalägarna och det är inte någon liten symbol att Sveriges mäktigaste kapitalistfamilj, Wallenberg, tagit makten över Svenskt Näringsliv. 

Nederlaget för facken i Sverige är brutalt de senare åren (minus 8 procent i reallön i år). Samtidigt vet vi nu att inflationen till stor del skapats av företagen med extrema prisökningar i led efter led. Politikens svar har varit en riksbank som höjer räntan, för att med den piskan få löntagare att minska sin konsumtion.Svenska löntagare har ju sen länge förvandlats till låntagare i första hand. Ränta handlar idag om man ska ha råd med mat på bordet eller råd att bo kvar i sitt hem.

Att Sverige samtidigt är ett exportunder ekonomiskt som, i motsats till all ekonomisk borgerlig teori, ändå ständigt har en fallande krona, är något som får förbli ett mysterium som drabbar löntagare direkt. Även här får löntagare sänkt lön utan bråk, storföretagen skyddar sig genom att inte växla in överskott till kronor medan lönekostnaden faller jämfört med produktion i andra länder.

Den här krisen är skapad och handlar inte om energikris eller matkris. Det är de finansiella systemen som vrider sig i plågor då de fått allt svårare att hitta den absurda avkastning de ständigt jagar. Ett samhälle där BNP inte växer samtidigt som antalet miljardärer ökar och banker gör rekordvinster avslöjar finanskapitalismens sämsta parasitära sida. Förutom att löntagare får leverera överskott till ägare hela tiden, används finanskapitalet till att ytterligare minska löntagarnas andel av ekonomin.

Men hur fungerar det i praktiken?

Jag tror det enklaste sättet att begripa den knäppa ekonomin finanskapitalet skapat är att titta på bostäder. Inget är ju så säkert som ett bostadshus, det ska stå i minst femtio, helst hundra år och de har en större säkerhet än själva bankerna genom att folk bor där. (En banks enda säkerhet är att staten alltid plockar upp notan när de havererar). Ändå, trots att vi saknar 700 000 lägenheter klarar kapitalet inte av att bygga hus och den största boven är bankerna som inte lånar ut till byggande.

På grund av en kortsiktig spekulationskris har byggandet stannat. Allt handlar om att man låter en marknad med en veckas framförhållning styra värdet på något som står i hundra år. Praktiskt går det till såhär. Ett hus kostar exempelvis 100 miljoner att bygga. Men marknadens värdering är just nu 70 miljoner. Banken utgår då inte från husets verkliga värde (100 miljoner) utan från spekulanters pris, som man dessutom minskar med en tredjedel så att bankens lån till ett nytt hus blir 50 procent av vad det kostar att bygga. Bankerna klarar helt enkelt inte sin grunduppgift, att flytta pengar från samhällets enorma finansiella överskott, till dit de gör nytta, som för att bygga ett hus.

Någon annan måste då göra bankens jobb. En aktör var förr den svenska allmännyttan, alltså våra gemensamt ägda kommunala bostadsbolag. Men de har idag tvingats på en affärsmodell där även de ska jaga hög avkastning. Samtidigt har de billigare kostnad genom att räntan till offentliga bolag blir mycket lägre via vårt offentliga pensionskapital. För att de då inte ska konkurrera ut privat byggande så skapar man en tvångströja för bolagen redovisningsmässigt. Bygger allmännyttan ett hus för 100 miljoner och spekulanterna säger att det är värt 70 miljoner, så måste bolaget redovisa en förlust på 30 miljoner. Allmännyttan blir alltså fattig av att bygga hus, vilket är helt absurt.

Bostadskrisen är idag ett bevis på att det ekonomiska systemet fallerar och det är då vi plötsligt kan se postkapitalismen även i penningfrågan.

Dels kommer allt fler exempel på crowdfunding dyka upp. Det nya nätverkssamhället gör det här 

möjligt och extremt billigt. Några tusen personer med samma mål kan plötsligt finansiera ett hyreshus eller något annat beständigt.

Men det blir även svårare för politiken att investeringstrejka, något man gjort sen 80-talet för att det privata kapitalet ska få en större marknad att bearbeta. Det falska mantrat om att det offentliga är fattigt och skuldsatt krackelerar alltmer. För att samhället ska fungera tvingas det offentliga gå in med allt större kraft och investera.

Men vad ska vi med bankerna till då? Sanningen är att de inte behövs.

Det finns lustigt nog både från riksbanken och nyligen från ECB, utredningar om att införa digitala valutor som innebär att alla svenskar kan ha ett konto direkt på riksbanken och därmed säkra sitt sparande och sköta sin ekonomi.

Det här skrämmer såklart upp de nyliberala, hundratals miljarder i bankvinster riskerar att försvinna, den digitala centralbanksvalutan är en mardröm för de som lever på spekulationen.

Debatten om det här kommer därför att handla om sidospår, som ”integritet”, staten ska inte se vad du gör med dina pengar, men alla löntagare vet ju att de privata bankerna idag har full insyn i just det så jag gissar att den debatten kommer att få svårt med argumenten.

Det vi står inför är ett nytt ekonomisk system som kallas postkapitalism därför att det som varit motorn i hur pengarna hanteras, det vill säga att tjäna pengar på pengar, blir alltmer oviktigt i ett samhälle där maskiner gör arbetet och det gemensamma sköter mer av investeringarna.

Vi kommer inte göra oss till maktlösa låntagare resten av våra liv, bara för att få nånstans att bo.

Tvärtom kommer vi gemensamt bygga våra barnbarns framtid, genom att gå samman och själva finansiera det som det offentliga inte ska syssla med.