Jag träffar fyra män på Medborgarplatsen i Stockholm. Beskedligt och utanför blickfånget för lördagsshopparna som dominerar platsen sköljer de ner en klar med en klunk öl. Vi pratar politik och är överens om hur det är klassamhället som producerar social orättvisa. Snart ansluter ytterligare två män. Dessa män häller med stöd i den lokala ordningsstadgan resolut ut ölen för de som dricker den och en flaska som en av dem har i innerfickan granskas.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
På platsen råder alkoholförbud som skall beivras. Men alkoholförbud kan suspenderas. En stor del av Medborgarplatsens öppna yta består i dag av staketomgärdade zoner där ett generellt undantagstillstånd från alkoholförbudet råder, något som John Arthur Ekebert nyligen har uppmärksammat i en krönika där han pekar på hur det innanför staketen sups lika mycket som utanför och hur skillnaden består i vilka som "har ekonomi att sitta innanför staketet".
Alkoholförtäring på offentlig plats regleras i kommunens lokala ordningsföreskrifter som ger polisen möjlighet att förverka och bötfälla intaget av alkohol på platser som omfattas av förbudet även om det inte förekommer någon reell ordningsstörning.
Alkoholförbudet åberopas också som en preventiv åtgärd för att komma åt alkoholkonsumtionen bland unga och minderåriga.
Så till exempel i Stockholms tobaks-, alkohol- och narkotikapolitiska program (STAN) 2009–2012 där man anslöt sig till de fyra övergripande mål som fastställs av staden redan 1995: "1. Barns och ungdomars uppväxt ska vara fri från tobak, alkohol och narkotika, 2. Ett narkotikafritt Stockholm, 3. Stadens invånare ska ha återhållsamma alkoholvanor, 4. Stadens invånare som missbrukar alkohol eller andra droger ska erbjudas hjälp att komma från sitt missbruk."
Men något skaver i argumenten och kanske framför allt i den praxis som lutar sig mot dessa. Det är inte bara att statistik från Socialstyrelsen visar att antalet patienter i Stockholms län med alkoholrelaterade diagnoser i öppenvården har ökat från 7 354 till 11 094 på sju år (2008–2014). Det är inte bara hur det preventiva arbetet med att förverka alkohol för proffsdrickare kan tyckas skjuta över målet att barns och ungdomars uppväxt ska vara fri från tobak, alkohol och narkotika när risken för långvarig exponering sannolikt är högre i hemmen. Eller att talet om att stadens invånare ska ha återhållsamma alkoholvanor rimmar illa med utvecklingen av utskänkningstillstånd som, enligt data från Folkhälsomyndigheten, i Stockholm har ökat från 1 714 till 2 272 på sju år (2008–2014). Det är inte heller att kostnaderna för öppna insatser riktade till vuxna missbrukare under samma period har gått från 136 kronor per invånare till 102 kronor per invånare och år (enligt siffror från Kommun- och landstingsdatabasen).
Det som skaver är i stället det som Alexander Berthelsen i ”Du har har varit i alla städer” har kallat för bortträngning. Ett begrepp som rymmer två sidor i den gentrifieringsprocess som han uppmanar oss att tänka om bortom lattedrickande och diskussioner om hipsters. Bortträngning innebär både ett fysiskt förflyttande av personer och ett bortträngande av befintliga levnadssätt till förmån för sådana som bättre lever upp till gentrifieringens övergripande mål om kapitalackumulation.
Både undantagstillståndet på Medborgarplatsen och bortplockandet av bänkar på platser där andra levnadssätt framlevs får så sin förklaring – en halvliter öl kostar sju gånger mer innanför staketet än utanför. Att på samma plats konsumera något utan att det bidrar till kapitalackumulationen står tydligen i strid med vad staden tillåts vara och måste trängas bort. Stockholms stads Vision 2040 med mottot ”Ett Stockholm för alla” skaver och klingar falskt.
