Positiva effekter av Fairtrade, och av all handel som är rättvis utan att nödvändigtvis vara produktmärkt som det, kan väl knappast någon bestrida. Men ändå mullrade det från Expressens ledarsida (23/6).
Storhetsvansinne! Stollemärk den som vill ha rättvisemärkning! Patrik Kronqvist höll inte direkt igen: ”Med vilja utav stål, går konsumentministern framåt utan mål.”
Varför så infernaliskt upprörd? Patrik Kronqvist anser att den rödgröna regeringen ”älskar att snickra på den svenska självgodheten”. Att diktera vad som är okej konsumtion. Att undervisa oskyldiga skolbarn om rättviseaspekter. Att servera Fairtrade-kaffe på äldreboenden. Symptomatiskt för den måttlösa självgodheten, enligt Patrik Kronqvist.
Han avfärdar initiativet som symbolpolitik. I bästa fall en tom gest gentemot missnöjda miljöpartister som tvingats svälja både kolbitar och vapenexport. I värsta fall en låsning vid märkning som skapar en parallell, störd, ineffektiv marknad snarare än förbättrar arbets- och levnadsvillkor för lantarbetare.
Patrik Kronqvist spekulerar vilt. Är det så att Miljöpartiet gillar rättvisemärkning eftersom de gröna ogillar genmodifierade grödor (som inte kan klassas som Fairtrade)? Eller handlar denna entusiasm om att LO är delägare i svenska Fairtrade?
En sak tror han sig veta helt säkert, nämligen att Per Bolunds idé är ett skandalöst uttryck för den ”svenska exceptionalismen”, alltså en förmäten uppfattning att Sverige är moraliskt överläget.
Klart sakfrågan ska kunna diskuteras. Om det egentligen är bra att Sveriges regering försöker ställa om till Fairtrade. Vem det i så fall är bra för. Latinamerikas bönder? Språkrörens popularitet? Personligen tycker jag att förslaget ändå är intressant. Mycket för att jag gärna ser en debatt kring hur offentliga upphandlingar används idag, och vad som skulle ske om de premierade annat än lägsta pris. Summorna är så stora att de kan ge effekt. 2013 köpte offentlig sektor varor och tjänster av det privata näringslivet för 900 miljarder kronor, enligt tidningen Dagens Samhälle.
Men jag tycker också att det är intressant att reda ut varför Patrik Kronqvist – och mer generellt: den svenska borgerligheten – är så ambivalent vad gäller den svenska självbilden.
Hade jag tilldelats en krona för varje gång en borgerlig ledartyckare spunnit över att Anders Borg blev utsedd till Europas bästa finansminister av Financial Times. Eller för varje gång den svenska entreprenören hyllats. Eller för varje gång lansen har dragits till yttrandefrihetens värn. Jag har inga problem med just den lansen. Bara med borgerlighetens oblyga inkonsekvens. För om det i stället gäller att Margot Wallström (S) annonserar en feministisk linje. Eller att Sverige erkänner Palestina. Eller att vår sexköpslag borde exporteras till fler länder. Eller att Sverige aggressivt ska både genomföra och propagera för grön omställning. Nej, då är det diminutivt om hur en mycket liten hund försöker skälla tillräckligt högt för att göra sig hörd i den stora världen. Sverige som en chihuahua med grava attitydproblem.
Ledarskribenter som annars gärna formulerar pampiga fyrverkerier om okränkbara värden suckar åt att en rödgrön blandning av självgodhet och naivitet får regeringen att glömma hur relativt allting är, hur upplöst och flytande i denna globaliserade värld. Diktera villkor för andra? Dra gränsöverskridande slutsatser av moraliska ställningstaganden? Nej, men inte ska väl vi. ”Opportunism”, tyckte PM Nilsson i Dagens Industri (10/3) om regeringens beslut att riva avtalet med det piskande, halshuggande, kvinnokränkande Saudiarabien.
Om något definierar opportunism är det i själva verket borgerlighetens fallenhet att vara selektivt övertygad om att Sverige har en roll att spela även bortom Sverige.
När det gynnar borgerligheten och näringslivet, absolut.
När det gynnar alla andra, tveksamt.
Det kan vara värt att komma ihåg denna vingliga balansgång nästa gång du skolkar från nationaldagen och en borgerlig flaggviftare ryter till: Skäms du över Sverige!?