Förslaget innebar bland annat att friskolorna inte längre ska överkompenseras på grund av kommunens ansvar att anordna skolplatser – ett försök att täppa igen det kryphål som innebär att kommunen måste ge motsvarande belopp till friskolorna när man skjuter till extraresurser till de kommunala skolorna på grund av oväntat hög elevtillströmning eller ökade personalbehov utifrån elevsammansättningen. Kommunala skolor är skyldiga att ta emot alla barn, medan friskolor aktivt väljer bort barn med behov av extra insatser.

Även om det inte var oväntat att omröstningen skulle gå så här, är det ändå tragiskt – för den svenska skolan, givetvis, men även för partierna.

Vi har vid det här laget läst otaliga rapporter, undersökningar och vittnesmål som visar på skenande kostnader för kommunerna, ekonomisk ersättning till friskolorna utan motprestation, glädjebetyg, ofullständiga verktyg för eleverna att klara högre studier, ökad segregation, utslagna byskolor, svårigheter att planera, styra och överblicka verksamheterna, bristande insyn, utnyttjande av utländska lärare. Och så vidare. 

Misslyckandet är empiriskt belagt, det går egentligen inte att argumentera emot längre, såvida man inte förnekar hur verkligheten faktiskt ser ut. Det är också därför en majoritet av väljarkåren, över blockgränserna, vill se en uppgörelse med marknadsskolan och en begränsning av vinstuttagen. 

I Lärarförbundets mätning (mars 2022) värderar dessutom majoriteten av väljarna skolans likvärdighet och kompensatoriska uppdrag högre än det fria skolvalet. Att L, C, M, SD och KD framhärdar i sin linje är därför fullständigt obegripligt.

Samtidigt ökar även klyftorna mellan riks- och lokalpolitiker i den här frågan. Ett flertal lokala borgerliga politiker försökt stoppa etableringen av friskolor med hänvisning till att de försvårar kommunernas möjligheter att planera skolverksamheten. De innebär även ökade utgifter för kommunerna, bland annat på grund av de merkostnader som uppstår i det nuvarande ersättningssystemet  – precis det som regeringen försökte stoppa i onsdags.

Ingen hatar barn. Borgerliga väljare hatar inte barn – de värnar om skolan som en plats där alla barn, oavsett bakgrund, får möjligheten till god utbildning och en framtid. Det är inte heller möjligt att tro att de partier som aktivt stoppat regeringens första steg mot nödbromsen hatar barn. Däremot innebär beslutet att friskolesystemets alla brister kan fortsätta breda ut sig med tilltagande kraft – ju större ”marknadsandelar” koncernskolorna tar, desto svårare blir de att stoppa på demokratisk väg. 

Onsdagens beslut innebär att skolfrågan blir en valfråga. Många av oss som analyserar och beskriver politik har en olycklig tendens att beskriva den i termer av spel, strategier, mer eller mindre framgångsrika förhandlingar och såklart antagonism (politik handlar ytterst om konflikt). I det här fallet borde det inte vara så. Det borde finnas en bred och överskridande politisk uppslutning kring det viktiga och värdefulla nationella projekt som barns skoltid faktiskt är. Det borde också finnas en uppslutning eftersom mätning efter mätning dessutom visar på en närmast nationell konsensus inom väljarkåren. 

Nu har L, C, M, KD och SD valt att surra fast sig vid en naken kejsare. Om man hellre gynnar en artificiell välfärdsmarknad som dränerar allmänna resurser och berövar barn den utbildning de har rätt till, är det inte nödvändigtvis verkligheten det är fel på. Då är det dags att revidera sin linje innan väljarna gör det åt dig. Som politiskt vald kan man också påminna sig om regeringsformens första paragraf: all offentlig makt i Sverige utgår från folket.