Valrörelsen i media har dominerats av kriminalitet och energi – två frågor som gynnat högerpartierna. Manegen för ett innerligt samarbete med Sverigedemokraterna har omsorgsfullt krattats under flera års tid, partiet har också fått omfattande praktiskt hjälp med att putsa fasaden under vägen och en borgerlig opinionskader har förberett borgerliga väljare för att tolerera ett regeringssamarbete med fascismen. Det ser ut att ha räckt, med nöd och näppe. Men med tanke på den borgerliga dominansen i valet är det förvånande att det inte gått betydligt bättre för högern.
Det är svårt att inte tänka på vad resultaten kunnat vara med en bred vänster som hållit fast vid välfärdsbollen och fört den till egen planhalva. Förutsättningarna fanns också där med en allmänt omtyckt och förtroendeingivande Magdalena Andersson. Valrörelsen har dessutom visat att väldigt mycket ligger i partiernas makt att påverka vilka frågor som är viktiga för väljarna.
Här har högern lyckat betydligt bättre med kärnkraften än vad Socialdemokraterna gjort i välfärdsfrågorna. Vård och omsorg utgör väljarnas viktigaste frågor, men har knappt varit synliga under valrörelsen. Socialdemokraterna har även bommat klasskonflikten på ett sätt som Sverigedemokraterna, i sin retorik, inte har gjort.
Magdalena Andersson har dock anledning att vara nöjd – partiet lyckas vinna röster och ökar sedan förra valet. Det är svårt att se hur någon annan partiledare kunnat nå lika goda resultat. Tyvärr räckte det inte ända fram i de politiska frågorna.
Trots vad som ser ut att vara en upprepning av valresultatet 2018 är det som sker också historiskt. Moderaternas långa epok som största borgerliga parti är över, vilket påverkar det politiska landskapet inom högerblocket. Frågan väcks huruvida det är möjligt för de borgerliga partierna att förhålla sig självständigt gentemot SD i framtiden. När Moderaterna backar och de borgerliga småpartierna dessutom äts upp står de inför valet att antingen fortsätta krympa eller att integrera etnonationalismen i det borgerliga projektet. Det ter sig inte som ett särskilt långt steg att ta. Retoriken har redan anpassats.
Sverigedemokraternas närvaro har normaliserats inom den borgerliga väljarkåren och alltfler är redo att acceptera dem i en regering. Hur det går med demokratisynen återstår att se. Valsegern kommer oåterkalleligen att transformera högern på ett högst beklagligt sätt.
Högerns insläpp av Sverigedemokraterna till makten innebär sannolikt en amerikanisering av svensk politik, med en ökad laddning och polarisering av offentligheten och det politiska samtalet.
I bästa fall innebär det på sikt även någon form av revitalisering för svensk vänster. Men det kommer till ett fruktansvärt högt pris.
Nu väntar fyra år med ett illiberalt, etnonationalistiskt parti vid makten. Det kommer inte att bli särskilt vackert. Nu väntar också fyra år av högerpolitik, med återinförd stupstock i sjukförsäkringen, sänkt a-kassa, nedskärningar i välfärden, försämrad arbetsrätt, privatiseringar och ökade klyftor.
Den utvecklingen behöver vi givetvis sörja – ibland tillsammans med de SD-väljare som drabbas av högervridningen.
Men framför allt behöver vi fortsätta. Klimatförändringarna fortskrider i obeveklig takt. Vi står inför en dyster ekonomisk utveckling. Högern saknar fungerande lösningar på viktiga samhällsproblem. Och sannolikt kommer hatbrotten att fortsätta öka. Vänstern behövs mer nu än någonsin. Så länge världen är en skev och brutal plats för exploatering, rovkapitalism och krympande demokratiska rättigheter är också vänstern livsnödvändig.
Så sluta inte. När vi har återhämtat oss från den akuta bedrövelsen är vi vad vi alltid varit – en bred och stridbar församling som drivs av solidaritet och visionen om ett bättre samhälle. Så kommer vi att förbli och i den andan kommer vi att behöva fortsätta. Valet har alltid stått mellan barbari och socialism.
