Det här sägs bero på inflationen men det är bara en del av sanningen. I själva verket är usla löneavtal en viktigare faktor. De skrevs på för att facken skulle bekämpa inflationen, en tankevurpa som man idag helst vill glömma. En annan viktig faktor är den envist fallande svenska kronan. På två är har 20 procent av kronan försvunnit jämfört med euron.
Det intressanta är att ingen – och då menar jag verkligen ingen – svensk borgerlig ekonom kan förklara varför. Enligt läroboken gör ju politiken och Riksbanken allt rätt.
Svensk statsskuld är så låg att ingen ens räknar på den längre. Offentliga sektorns finansiella överskott är större än någonsin. Svenska exportföretag gör rekordaffärer, sysselsättningen är mycket högre än i euroländerna och USA. Bankerna gör rekordstora vinster och de rika ökar sina förmögenheter i rask takt utan att något ”bromsar”.
Det internationella kapitalet borde strömma in.
Kronan borde vara urstark.
Men den är ursvag.
Det här gör att borgerliga ekonomer och politiker nu börjar mumla om att det är dags att införa euron på riktigt, inte bara vara ett land som måste anpassa sig till allt vad ECB gör men som tack får fallande valuta. En av de stora myterna runt valutapolitik är ju påståendet att en liten valuta kan vara ”självständig”. I själva verket har Riksbanken bara lekt följa John efter ECB i decennier. På valutamarknaden finns inget annat att göra. Höjer ECB räntan följer Riksbanken efter. Sänker ECB springer Riksbanken åt samma håll. Målet är ju att valutan ska vara ”stabil”. På den globala valutamarknaden inser därför de stora köparna (världen stater och banker) att svensk krona är rätt ointressant, däremot vill man gärna köpa svenska statspapper då sådana lån till staten anses säkra.
Problemet är att staten inte vill ha de pengarna då staten inte vill expandera och investera.
Argumenten för det från finansdepartementet börjar bli absurda. Vi kan inte låna för att bygga järnväg då vi isåfall riskerar höjd inflation. Vi ska ”strama åt”. Att det här är hyckleri kan man och ska man såklart visa.
Höstbudgeten kommer innebära skattesänkningar för den rikaste tiondelen, troligen hamnar vi på 57 000 kronor i inkomst per månad innan man måste betala statlig skatt, ändå är det ingen som varnar för ökad inflation på grund av mer pengar till de bäst betalda. Konjunkturinstitutet tittar inte ens på frågan.
En orsak är att de flesta svenskar och då inräknat våra politiker, faktiskt inte förstått vad inflation är. De siffror som bollas i media är inte den aktuella siffran på prisökningar idag. Det är en redovisning av hur högt priserna steg förra året. (Vilket Klas Eklund förtjänstfullt visar i ett inlägg i Dagens Industri den 21/8 där han frågar retoriskt: ”Vad är vitsen med att ytterligare trycka ned sysselsättning och produktion för att bekämpa fjolårets inflation, när dagens inflation faller av sig själv?”)
Just nu är inflationen nere runt de två procent som är målet, det är bara när man lägger in siffror från ett år tillbaka som siffran blir hög. Men den inflationen har vi ju redan haft.
Det viktiga är vad som händer idag och det är inte så att priserna stiger med åtta procent nu, det är vad de steg med förut en kort period.
Det här förstår förstås alla banker vilket är orsaken till att du inte har tio procent i låneränta och att du inte får åtta procent i sparränta. Den verkliga inflationen nu är något helt annat än siffran baserad på ett års utveckling.
Men även om inflationen i verkligheten försvunnit genom prissänkningar hos producenter så har vi kvar detta med en fallande krona. Den kan ge en verklig inflation för löntagarna, lönen blir mindre värd eftersom kronan blir mindre värd visavi de varor landet importerar.
Så vad ska man göra åt valutan?
Analytikern Nils Åkesson föreslår i Dagens Indstri att regeringen måste tala mer gott om Sverige. Även Rksbanken ska ut och upplysa världen om hur bra landets ekonomi är (för framför allt de rika). Men den globala valutamarknaden kan nog räkna själv.
Kvar blir då återigen eurofrågan.
Jag tillhör de vänsterröster som argumenterade för euromedlemskap på 90-talet. Jag tycker nog utvecklingen visat att argumenten vi hade höll. Utanför euron har svensk politik varit mer åtstramande än euroländerna, offentlig sektor monterats ned mer, tokprivatiseringar blivit standard, inkomstojämlikheten urartat och förmögenhetstillväxten för några procent blivit extrem. Våra grannländer har faktiskt utvecklats bättre. Det här är stora frågor som kan diskuteras länge, men ingen medveten vänstersjäl kan bortse ifrån att det idag är EU som driver förändringar för att möta kriser, även klimatkrisen, inte enskilda stater som Sverige trots det ”oberoende” den egna valutan skulle innebära.
Jag är övertygad om att borgarnas nästa projekt blir att införa euron. Vid nästa finanskris kan det rent av bli en fråga bara för riksdagen, precis som Natomedlemskapet pressades fram.
Jag tror vänsterkrafter har allt att vinna på att ta den diskussionen redan nu, det viktiga kommer inte vara vilken valuta vi har – utan vilken politik som drivs under denna valuta.
Alternativet är att vänstern får gå i armkrok med SD.
