Jag är en förebild. En förebild för andra kvinnor och en förebild för mina barn, framför allt min dotter. Det senare kommer med lite mer förväntningar än det förstnämnda, men gemensamt är att jag som förebild och kvinna aldrig får vara mänsklig. Jag förväntas göra rätt och vara rätt. Som kvinna och förebild måste jag vara stark och självständig och ta för mig. Jag förtjänar ju jämställdhet men bara om jag är tuff nog att slåss för den.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Som förebild känner jag mig aldrig fri. Jag tillåts inte vara människa och det är här det börjar skava. Förebilden förväntas vara en läromästare och hon placeras stadigt på en piedestal. Hon visar andra kvinnor hur man är kvinna på bästa sätt, hon går i täten och visar vägen. Men fan ta henne om hon snubblar! Då kommer högafflarna och facklorna fram och besvikelsen vet inga gränser. Förebilden får aldrig vara mänsklig med allt vad det innebär, utan förväntas vara en moralisk kompass. Den pressen kan få vilken kvinna som helst att gå under av ångest. Allt hon är ska värderas. Allt hon gör ska dissekeras ur ett förebildsperspektiv. Gör hon inte si är hon dålig, gör hon inte så är hon också usel. Hur hon än vänder och vrider på sig för att vara till lags så har hon ändå arslet bak. Och hon kan aldrig göra rätt.
Och medan män tillåts representera sig själva finns det en föreställning att kvinnor alltid ska ta ansvar för andra. Detta gäller ju speciellt för kända kvinnor men ingen kommer undan. Vare sig man vill eller inte. Vi får inte göra sånt som kan få andra att tro att dåligt beteende är ok. Vad som är dåligt beteende är ju lite godtyckligt. Som kvinna är det dåligt att röka eller äta godis på en vardag. Usel förebild! Usel människa! För män är det lite bredare tolkning. I kölvattnet av Anders Borgs fadäser så har jag för övrigt inte hört en enda person tala om hans roll som förebild för unga män. Man säger till och med att sånt händer och att han är hedervärd som bett om ursäkt. Män avkrävs inte samma ansvar som kvinnor helt enkelt. Inte ens när de befinner sig i en maktposition.
Men det går hand i hand med samhällets kvinnosyn där kvinnan inte finns till för sig själv, utan alltid för andra och alltid utifrån en patriarkal värdegrund. Vi ser det i de kvinnodominerade yrkena där lönerna är låga eftersom att kvinnors insats alltid anses vara ett ”kall” som kvinnor väljer för att vårda, inte för att överleva. Vi ser det i föräldraskapet där kvinnor förväntas offra kropp och ekonomisk trygghet för familjen. Karriär, intressen, drömmar. Allt sådant får vänta. Hon uppoffrar. Hon är den goda modern. Den goda hustrun. Hon ska sätta sig själv i andra rummet och låta andra människors behov komma före. Och aldrig utan ett leende.
Kanske bör vi skrota hela förebildskonceptet? Eller iallafall tillåta varandra att vara mänskliga och sluta definiera kvinnor utifrån deras misstag. Jag tror fler flickor skulle växa upp med en mer förlåtande attityd till sig själva om de hade färre kvinnor att jämföra sig med.
