Låt oss säga att det gått sådär. 

Oppositionen samlar nu större stöd än regeringsunderlaget: 53 procent mot 45,1. Socialdemokraterna är nästan 20 procentenheter större än Moderaterna. 

Och samtalet är inte särskilt vuxet. SD-företrädare uttrycker den ena vidrigheten efter den andra utan reprimander, medan liberaler som avslöjar jargongen bakom kulisserna får avgå.

Klimatministern försvarar intensivt en politik ökar utsläppen och när Centerpartiet deklarerade att de är redo att väcka misstroende mot Romina Pourmokhtari (L) var beskyddarna snabba att reagera. På ett vuxet sätt, förstås.

Pourmokhtaris partikollega Gulan Avci kallade Centerpartiets utspel “desperat” och hävdade att klimatministern är den som har “tydligast reformagenda för klimatomställningen”.

Desperat är kanske inte fel ord, för vad ska man göra när ansvarig minister är stolt över en klimatpolitik som ökar utsläppen? Men att Romina Pourmokhtaris reformagenda för klimatomställningen skulle vara tydlig är så uppenbart inte sant. Åtminstone inte om man är intresserad av att minska utsläppen. 

Vi lever i minst sagt stökiga tider. Kriserna överlappar varandra: klimatkris, bostadskris, järnvägskris, skolkris, ekonomikris. En budget som presenteras i sådana tider borde förstås handla om att försöka lösa nyss nämnda kriser.

Men en granskning av budgetposterna ger en helt annan känsla. Lever regeringen i en parallell verklighet? Frågan är ofrånkomlig när finansminister Elisabeth Svantesson (M) presenterar prioriteringarna: sänkt skatt på snus, höjt tak för rut- och rotavdrag och sänkt drivmedelsskatt.

Vad är det för värld regeringen befinner sig i egentligen? Snusmanien? Fossilien? Det här kan ju inte vara verkligheten 2023. 

Det blir allt mer uppenbart att Ulf Kristersson och hans gäng inte har någon som helst avsikt att ena folket. Politiken de nu lanserar gör precis tvärtom. 

Vi ska ha angiverilagar, ökad övervakning, sänkt straffålder och särskilda centrum för asylsökande (samtidigt som det klagas på invandrare som inte integreras i samhället). 

Kulturen ska bära sig själv, men inte människors renoveringsprojekt och städning. Kollektivtrafiken struntar vi i, men bilismen måste staten rädda. Svenskarnas små utsläpp spelar ingen roll, men den promille av bidragstagare som fuskar är ett hot mot samhället.

Förslagen har trots allt enat människor, men det är inte Ulf Kristerssons förtjänst. Det är motståndarnas. De som inte vill ha Tidöpartiernas politik – och visar det. Människor har enats i den breda kritiken mot en miljöbudget som ökar utsläppen, i vägran att ange papperslösa, i den växande civila olydnaden. I allt det som Kristersson beskriver som splittrande. 

För protesterar man mot regeringens prioriteringar, då polariserar man. 

Håll med eller var en förrädare. 

Högern har aldrig velat ena landet – därför vet de inte hur man gör. De tycks ha förväxlat begreppet med ett tillstånd av konsensus och menlöshet: ett samhälle där alla tycker samma och ingen protesterar. Med den världsbilden är det fritt fram att göra som man vill, och anklaga motståndarna för splittring när de använder sin demokratiska rätt att protestera. 

Att ena ett land är att lösa dess kriser och sist jag såg efter handlade våra om klimatet, bostäder, järnvägen, skolan – sådana saker. Av dessa finns inte ett spår i regeringens politik. 

Nu behövs en opposition som tar vara på människors motstånd, och som lyckas formulera något eget, något bättre. 

Landet förtjänar en verklig vuxen i rummet. Och klimatet kan knappast vänta.