BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Just detta om räntemarginaler, att bankerna själva lånar billigt men lånar ut dyrt, kommenterade Bolund för drygt ett år sedan:
”Jag förstår att folk blir upprörda.”
Men borde inte reglerna skärpas? Nej, ansvaret ligger hos kunden. Som ska förses med verktyg att förhandla med sin bank. Den som sedan inte är nöjd ska smidigt kunna byta till annan bank.
”Finansinspektionen kommer börja redovisa bankernas snitträntor. Det gör att kunderna får bättre underlag när de förhandlar med banken.”
Det är som ett svagt eko från Anders Borg. Han briljerade i att kombinera hot om lagstiftning gentemot bankerna och att därefter göra verklighet av absolut ingenting. Med tiden blev det parodiskt. Några exempel hämtade ur den moderate finansministerns rika källa av moralisk indignation.
”Bankerna körde fram Sverige till kanten av en vulkan. Vi åkte inte i den, men det var inte bankernas förtjänst, utan de tog mycket stora risker med svensk ekonomi.”
”Vi ska ha stramare regler för banker så att de tar mindre risker. Det kommer naturligtvis att betyda lägre lönsamhet för bankerna.”
”Bankerna har inget fribrev. De får acceptera att politiker och allmänhet har synpunkter på deras verksamhet.”
”Det är naturligtvis bekymmersamt att bankerna prioriterar sin egen lönsamhet framför att ta ett samhällsansvar och bidra till stabilisering.”
”Vi är inne en period av fem-tio år när reglerna helt enkelt kommer att skärpas. Det är bara att ta höjd för det.”
Borg varnade för vargen så många gånger att ingen orkade lyssna till sist. Allra minst bankerna. (Alliansfritt gjorde förresten en sammanställning kring hans bankrelaterade utspel 2008–2012, om du vill studera exakt hur långt avståndet var mellan hätsk retorik och utebliven reglering )
Alliansen byttes ut, en rödgrön regering tog över. Bankerna väntade. Kanske skulle politiken faktiskt börja ställa krav. Bolund installerade sig på departementet medan Borg lät sig rekryteras av både Kinnevik och bankjätten Citigroup (Fredrik Reinfeldt valde istället Bank of America Merrill Lynch).
Idag har bankernas oro släppt. Ja, de kommer de att få betala högre skatt. Men att några miljarder på allvar skulle skaka de fyra stora – Swedbank, Handelsbanken, Nordea, SEB – som bara sista kvartalet föregående år hade 29 miljarder kronor i vinst…
Bolund kunde ha gjort så mycket mer. Borde ha gjort. Just nu bedrivs bankernas verksamhet som om Borg aldrig ens lämnat. De har hittills inte sett några intentioner som skulle tvinga dem till en mer ödmjuk – mindre sadistisk – relation till kunder och politik.
Vad händer egentligen på finansdepartementet?
Bolund vill stresstesta bankerna för att säkerställa att de kan hantera kriser kopplade till klimatförändringar. Han bjuder in bankerna till rundabordssamtal för att de framöver ska praktisera miljö- och hållbarhetsperspektiv i sin kreditgivning. Han vill eventuellt skapa en logistik som underlättar bankbyte för privatpersonen.
”Vi är absolut beredda att titta på detta. Vi är inte framme än, men det är något vi överväger”, sa han till Agenda efter att Panama-skandalen avslöjats.
Bolunds replik till att antalet kontor med kontanthantering halverats, och att totalt 250 kontor stängts senaste decenniet, är att det kan bli aktuellt med lagstiftning som kräver att banker faktiskt ska erbjuda grundläggande tjänster. Men huvudsakligen gäller:
”Kunderna måste sätta press på bankerna”, sa han i fjol.
Det är att delegera ansvar mot bättre vetande. Historiskt sett är rörligheten mellan olika banker inte en faktor som tvingar fram förändring. 2012 visade en undersökning från Ipsos att sju procent hade bytt bank under de senaste åren.
Bolund om bankernas växande utdelningar till aktieägare och allt mer generösa ersättningar till direktörer:
”Det är inget som kan fortsätta långt in i framtiden i alla fall.”
Men över denna mandatperiod, vad det verkar.
Borg simulerade moralisk upprördhet. Bolund är åtminstone ärlig. Hans försynta gnäll anpassas till det faktum att han helt enkelt inte tycker att hans roll är att reglera bankernas vinster.
Politiken ska istället ”få in fler som bedriver finansiell verksamhet” och ge konsumenter ”möjlighet att vara mer aktiva” och ”välja bort de banker som vi inte tycker ger oss tillräckligt bra villkor”.
Det är med andra du, jag och andra kunder som ska uppfostra bankerna trots att de av allt att döma saknar minsta respekt för hur vi upplever dem.
Bolund är heller inte en udda fågel i regeringen. Magdalena Andersson (S) anser visserligen att bankernas övervinster ”sticker i ögonen”, att de är ”underbeskattade”, men hennes kritik stannar vid att det nu genomförs en utredning som kan komma att landa i att välfärden behöver ytterligare (minimalt) tillskott från bankerna.
Bankerna är inte vilka företag som helst. Av den mäktiga kvartetten var hälften nära att kollapsa under senaste finanskrisen. Nu gräver de guld. Och kan alltid retirera in i statens trygga famn när – inte om – oanständig spekulation faller över dem nästa gång.
Om regeringen vägrar ta ansvaret, vad ska vi då med den till?
Idag avslutar Vänsterpartiet sin kongress. Det mullrar från de egna leden som undrar vad som ska komma ur det komplicerade läget, där man befinner sig i ett slags limbo mellan opposition och stödparti. Tunga distrikt önskar att nästa budgetförhandling sker med självförtroende.
Varför inte lägga bankerna till kravlistan?
Vänsterpartiet befinner sig i denna fråga galaxer från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Man vill ha tvingande bankdelning, det vill säga att traditionell verksamhet separeras från finansiell spekulation. Man vill att Stabilitetsfonden ska formas efter bankernas tillgångar. Man vill ha en ”riskdifferentierad stabilitetsavgift som reflekterar institutens systemhotande egenskaper”, vilket betyder att den som tar stor risk måste ta motsvarande höjd för det själv. Man vill att SBAB öppnar lokala kontor. Med mera.
Det skulle inte bli friktionsfritt att lyfta något av detta i förhandling. Men om så bara skärvor kunde överföras till regeringen, skulle det sända en signal som bankernas huvudkontor garanterat noterar.
Bolund och Andersson behöver press utifrån.
Annars kommer de inte sätta kännbar press på bankerna.
Visste du förresten att de fyra stora sedan 2010 har gjort en sammanlagd vinst på drygt 500 miljarder kronor?
Det är inte sunt.
