Det var ramsan han lärde oss när han började jobba tvåskift. Jämna veckor: kvällsskift. Ojämna veckor: dagskift. Jämna veckor sågs vi nästan inte alls.

Nu har 40-timmarsveckan fyllt 50 år – men det är inget att fira. Det är snarare något politikerna borde skämmas över.

Produktiviteten har mer än fördubblats sedan 1970-talet, men vinsten har knappast tillfallit arbetarna. Gapet mellan löntagare och chefer är enormt: det går 67 arbetarlöner på en toppchefslön, enligt LO:s rapport Makteliten.

Därför blir jag skogstokig när jag möts av en armé av protesterande kontorsnissar när jag föreslår kortare arbetstid. De har två argument: “kortare arbetstid betyder samhällskollaps” samt “vi är lata och bortskämda”. Båda saknar belägg. 

Det finns tvärtom allt mer forskning som visar att kortare arbetstid minskar sjukskrivningarna och personalomsättningen. Och latheten? Det kanske är projicering från tjänstemän som tillbringar sina dagar i mötes- och fikarum, för vi jobbar mer nu än 1980 och mer än våra nordiska grannar.

I samhällsbärande yrken råder personalbrist. De som kommer ut i arbetslivet nu kommer att jobba tills de är nästan 70, kanske längre. Det är inte svårt att räkna ut vad de tar sikte på: blåställ eller blåskjorta. Vill vi lösa personalkrisen måste arbetarlivet bli bättre.

Lyckligtvis är de protesterande blåskjortorna en minoritet. Enligt en undersökning av Sifo/fackförbundet DIK vill 64 procent av befolkningen och 82 procent av kvinnor i familjebildande ålder ha 30-timmarsvecka.

Pappa går snart i pension – ungefär vid riksdagsvalet 2026 – och jag ser en ny ramsa växa fram: 

Pappa är ledig jämt.