Det kostade elva miljarder i statsstöd från Sverige och Danmark att rädda SAS. Tanken att det skulle vara billigare att rädda klimat, natur och livsvillkoren för kommande generationer känns aningen bisarr. Och då levererades den ändå av en synnerligen seriös politiker. Retoriken slår onekligen fel ibland och förminskar dess leverantör.

Att bedöma klimat- och miljöbudgeten som något separat är ett tvivelaktigt aktstycke eftersom så mycket i den totala statsbudgeten kan såväl förstärka som försvaga dess innehåll. Hur blir det till exempel med den gröna skatteväxlingen? Rebecka La Moine, som kandiderar till nytt språkrör för MP, pekar i Dagens Industri på ett problem som uppstått då regeringen är beroende av C och L. Hon skriver:

”Den gröna omställningen måste vara rättvis så att de grupper som behöver samhällets stöd mest kan känna sig trygga i omställningen. Det är orimligt att låta medborgaren axla ansvaret för omställningen, när det i princip är omöjligt att påverka i ett dåligt riggat system.”

Det finns, som alltid, dilemman i budgeten och politiken. Den så kallade bränslereduktionen – det vill säga mer inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel – medför visserligen att fossila bränslen används i mindre grad, men det är ingen skillnad på en koldioxidmolekyl som kommer från förbränning av biobränsle och en som kommer från förbränning av fossila bränslen. Dessutom finns groteska problem med palmolja. Och den biologiska mångfalden skadas då skogar dammsugs av ”restprodukter” och drivs ”effektivt” ur biomassasynpunkt. (Om detta har inte minst Johan Ehrenberg skrivit här på ledarsidan. Så nog om dessa uppenbara risker.)

Det går inte heller att bortse från att de stöd som regeringen vill styra till batteritillverkning har sina dilemman. Batterier kräver råvaror. Råvaror tas från gruvor. De billigaste råvarorna tas där såväl miljölagstiftning som sociala regelverk är svaga. Visst pågår utveckling av allt bättre, mer effektiva och mindre miljönegativa processer. Men, om vi nu ska titta med båda ögonen, så har panikproduktionen av batterier – för att minska klimatpåverkan – också en allvarlig baksida.

Utsläppen från själv tillverkningen kan pressas ner rejält, särskilt om grön el används för framställningen. Det är sant. Men att använda grön el är ännu ovanligt i global batteritillverkning. Gruvdriften för att få fram de metaller som än idag krävs för batteriframställning är ingen vacker verksamhet. Ofta är det tvärtom. Ska vi blunda för det? Vi får se upp så inte batterijakten blir det som palmoljan är. Löser ett problem, skapar andra.

Här hemma i Sverige lyckas en del sitta på dubbla stolar. Dels vill de ha tillgång till mer råvaror till batterier för elbilar, dels förhindra gruvor som skadar natur, hotar grundvatten och kan slå ut befintlig verksamhet. Det är inte vackert..

Det finns onekligen dilemman. Om de bör vi tala. För mig, som identifierar mig som grön, är det mest störande dilemmat att kortsiktighetens förbannelse råder, att systemet vi lever under kräver ekonomisk tillväxt och att detta dessvärre leder till att vi triggas till att a) tänka kortsiktigt och b) se med bara ett öga.

Hade vi börjat omställningen för 30 år sedan – jag höll min första presskonferens om klimatfrågan 1987 – hade vi klarat det i genomtänkt takt och med bibehållen sans och måtta. Nu är läget annorlunda.

Så tro inte för en sekund att vi räddar klimat, natur och livsvillkoren för kommande generationer genom en klimat- och miljöbudget på 9,7 miljarder kronor. En omställning handlar om mycket mer än så. För det krävs att insikter ramlar ner hos fler politiker, att näringslivet hålls i strama tyglar, att retoriken blir anständig och att vi inte blunder för det besvärande. Dessutom måste vi ändra livsstil. Sorry.