BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det kom en rapport från Barnombudsmannen om barn och unga som involveras i våldsbejakande extremism i somras, som passerade under radarn. IS bortförande av och våldtäkter mot yazidiska flickor, barnsoldater och barn till krigsresenärer, barn som heilar på nazistiska sommarläger eller blir ihjälskjutna av en högerextrem terrorist i Norge, varvas här med att ”tuffhet och busighet” uppmuntras hos flickor av normkritiska vänsterföräldrar. Något som Arbetarens Toivo Jokkala tog upp i en ledare för några veckor sedan.

Men det stannar tyvärr inte där.

Rapporten är ett nytt och uppseendeväckande haveri i den senaste raden av statliga insatser mot extremism, där man ställer upp vänsterextremism, högerextremism och islamistisk extremism som jämförbara, och där man dessutom har sådana svårigheter att definiera vad som utgör våldsbejakande vänsterextremism att till och med Stiftelsen Expo har halkat med i mixen, när FOI i våras skulle kartlägga våldsbejakande extremism på nätet.

I TT:s artikel om rapporten slås fast att det för barn i höger-, vänster- och islamistiskt extrema miljöer finns fler likheter än skillnader. Fler likheter än skillnader alltså.

”I alla extremismgrupper blir barnen antingen direkta eller indirekta offer. Några blir också själva våldsutövare genom att exempelvis uppmanas att kasta sten i samband med demonstrationer”, sa Anna Karin Hildingson Boqvist, vikarierande barnombudsman till TT.

Jag läser rapporten. Ingenstans på rapportens 180 sidor finns vittnesmål om att barn ska ha uppmanats i något av dessa sammanhang att kasta sten. Varför beställer man en rapport från ett forskningsinstitut om man sedan ska fabulera fritt kring resultatet?

Inget barn, ingen studie och ingen polis vittnar om detta i rapporten. Men i sin iver att placera vänsteraktivism i detta våldsamma extremistsammanhang – och stenkastning är för många bilden av vänstervåld – frammanas bilden av kravaller där barn hetsas att utöva våld.

I såväl avsnittet om islamistisk extremism och högerextremism finns färska forskningsanalyser av exempelvis barn i IS propaganda eller färska exempel på hur barns deltagande vid Nordiska motståndsrörelsens aktiviteter kan se ut.

I avsnittet om vänsterextremism används bland annat 20 år gammal forskning som handlar om barn till kommunistpartiets medlemmar.

Under tidsperioden 1920–50-talet.

I USA.

Dessutom – och här tappar jag faktiskt hakan – används förföljelsen mot kommunister i USA under den så kallade McCarthy-eran som exempel på våldet barnen i denna miljö upplevde. Barnen förföljdes i skolan och kontaktades på lekplatser av FBI-agenter.

”Barnen bär erfarenheten av att ständigt bära på en hemlighet, att de levde i en familj med kommunistiska sympatier” skriver rapportförfattaren och speglar sedan detta mot vad forskaren Helene Lööw berättat om barnen i nutida högerextremistiska miljöer. Se där, lika som bär!

Det är så krystat att jag bara väntar på att det faktum att barnen i dessa skilda miljöer i regel har lika många ben och armar ska lyftas fram som ett förenande drag för att visa att dessa tre skilda miljöer egentligen är likadana.

Jag tycker synd om de tjänstemän som med alla dessa usla och okunniga rapporter som handledning ska lyckas utforma kommuners arbete mot den ”våldsbejakande extremismen”. Hur ska de lyckas skapa vettiga insatser när de hela tiden matas med påståenden om att organisationer som Allt åt alla eller Expo är ungefär samma sak som NMR eller IS? De kommer inte få det lätt.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.