Situationen är ett krympande fönster för möjligheterna till en demokratiserande och jämställd utveckling, menar den progressiva ekonomen James Meadway. Han identifierar millennieskiftet som nyliberalismens höjdpunkt. Här uppnår ekonomiska praktiker och institutioner det fria globala flödet. Statens inblandning är minimal och marknadsmekanismerna verkar fritt. Brottet sker under finanskrisen 2007, då kapitalet återvänder till nationsgränserna samtidigt som massiva statliga interventioner sätts in. Det internationella ekonomiska systemet ritas om och dess materiella bas förändras permanent. En utveckling som senare kommer att accelerera under pandemin.  

Idag är statsinterventionism inte längre ett entydigt fult ord inom politiska kretsar, och gemene man föreställer sig inte nödvändigtvis en rakt igenom marknadsorganiserad värld som den bästa av världar. Trenden är kanske tydligast inom det konservativa lägret, där exempelvis SD-förebilden Erdogans interventionistiska och nationalistiska projekt har politiserat styrräntan samtidigt som Turkiet går mot ett alltmer auktoritärt styre. I Ungern agerar regeringen protektionistiskt gentemot nationella industrier och har höjt beskattningen inom utlandsdominerade sektorer. Trumps angrepp mot marknadsliberala WTO, i syfte att bilateralt förhandla konflikten med Kina, har till och med nått bred acceptans. Kursändringen är permanent. 

För Meadway är en exit ut ur nyliberalismen dessutom marknadens allmänna riktning, även om ideologin kring det ännu inte formerats. Det är hit de globala techjättarna drar. De förlitar sig på de klassiskt liberala mekanismerna där rättsliga strukturer prissätter varor på ett rationellt sätt och upprätthåller förtroendet för finansinstitutioner. Men de gör inte sina vinster genom en traditionell marknad med traditionella prismekanismer. De säljer inte heller varor till konsumenter, utan gör istället en poäng av att tjänsterna är gratis. Facebooks försök till en egen valuta och egna rättssystem utgör förövrigt tydliga exempel på den typ av suveränitet som kan förväntas ta oss ur den nyliberala världen. Trots Zuckerbergs nyliberala retorik skiljer sig techjättarnas praktiker avsevärt från de kapitalistiska praktiker som dominerade millenieskiftet.

Meadways poäng är att nyliberalismen är på väg ut, men att kursändringen sker utan att vänstern eller facken pressar på. “Revolutionen” kommer därför ofta tillsammans med ultranationalistiska och auktoritära projekt, eller med visioner om överstatliga företag som stiftar sina egna lagar. 

Men det är ännu oklart hur världsekonomins nästa konfiguration kommer att gestalta sig. Orbáns tankesmedjor argumenterar för en reaktionär exit ur nyliberalismen, med ändlösa kulturkrig och en auktoritära drag, medan techjättarna försöker expandera sina friheter och framtida vinstmöjligheter.

Meadways skäl till optimism ligger i att den politik som förs i nuet spelar stor roll inför framtiden. Det avgör vad marknadens institutionella praktiker kommer att landa i. Men förhållandet gäller också omvänt – ju mindre politiken agerar i frågan, desto större är sannolikheten för att vi landar i ett landskap organiserat kring auktoritära suveräner, endera Erdogan, Zuckerberg eller en sammansmältning av båda principerna.

Vänsterns uppgift är att skapa ett alternativ för en progressiv exit och att verka för den med full kraft. Här räcker inte att, likt Socialdemokraterna, utlova småinvesteringar i välfärden och hylla svenska poliser (hur duktig kåren än må vara). Vi måste kunna föreställa oss en jämlik värld med demokratisk kontroll över ekonomin. Vi behöver en skarp politik som utgår från människans okränkbara värde. Valet står, som alltid, mellan socialism och barbari. 

När vi förklarar nyliberalismens slutgiltiga död måste det vara av ren och oförfalskad glädje över att världen faktiskt blivit bättre.