"Bengt kom med tunnelbanan till Skanstull och var på väg upp mot utgången. Ofta under sitt aktiva liv kände han att han fick för lite fysisk träning. När han kom fram till trappan tog han därför tag i räcket och for iväg uppför. Färden avbröts abrupt med att hans huvud sjönk in i något mjukt men ändå fast. Det visade sig att han kört huvudet i magen på en stadig man på väg nerför trappan. Uppretad röt denne: ’Är du blind, din djävul?’ ’Det kan du ge dig fan på’, svarade Bengt, rundade mannen och fortsatte uppåt" (Sten Andersson, partisekreterare.)
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Bengt Lindqvist avled den 3 december, 80 år gammal. Blind ja, men en av de mest klarsynta människor jag mött under min tid som riksdagsledamot under de tre socialdemokratiska ledarna Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson. Ledde SRF – De synskadades riksförbund – och HSO – Handikappförbundens samarbetsorgan innan han 1985 blev statsråd med ansvar för socialtjänst och familjepolitik i Olof Palmes regering. Bengt Lindqvist vidgade perspektivet på människors funktionsnedsättning och flyttade fokus från enskilda människors problem till den bristande tillgänglighet i samhällsmiljön som skapade dessa problem. Hans kanske allra viktigaste politiska avtryck är förarbetet till den LSS-lag (lagen om särskilt stöd och service till funktionshindrade) som fortfarande gäller.
Betecknande för Bengt Lindqvists klarsynthet är också att han på ett tidigt stadium insåg de problem som privatiseringar och avregleringar i välfärden skulle skapa. I en gemensam debattartikel i Aftonbladet den 4 juli 2001 konstaterade vi att den privatisering som skulle ge mer vård för pengarna i stället gav lite vård för mycket pengar.
I de yttersta av dessa dagar bekräftas våra farhågor på nästan varje punkt. OECD sågar det extrema marknadstänkandet inom skolan. Skillnaden i barns uppväxtvillkor har ökat dramatiskt de senaste decennierna. Friskolor har sämre resultat än kommunala skolor om man räknar in socioekonomiska förhållanden. OECD:s uppfattning är solklar. Skolpeng och skolval måste reformeras för att motverka segregationen. Även det borgerliga argumentet att konkurrens om eleverna förbättrar kvaliteten på skolorna avfärdas. De nyligen redovisade Pisaresultaten visar ingen fördel för länder med skolval och konkurrens om eleverna.
Även på sjukvårdsområdet kan hämtas goda argument för den svenska solidaritetsmodellen. En WHO-studie visar till exempel att den positiva hälsoeffekten per investerad krona är högre i Sverige än för motsvarande behandlingar i USA, Frankrike, Italien, Schweiz och Tyskland.
När jag i samband med publiceringen av hans memoarer – med den fyndiga titeln Blindstyre – för några år sedan talade med Bengt Lindqvist kände han stor besvikelse över den avvaktande och ljumma hållning det socialdemokratiska partiet har intagit till de borgerliga så kallade valfrihetsreformerna. Han menade att partiet, med den folkopinion i ryggen som onekligen finns, hade allt att vinna på att ta strid mot de nyliberala tankarna. "Friheten är, säger jag er, en vind, som skärs av en annan vind, rättvisan", skrev Artur Lundkvist. Och det är rättvisan som nu på många håll har kommit i kläm när skolor sorterar ut elever och privata sjukhus öppnar för försäkringsfinansierade gräddfilspatienter. Gärna mångfald, men börs och avkastningskrav måste liksom månglarna drivas ur det gemensamt finansierade "templet".