Sverige är inte USA, sa Timbros Alexandra Ivanov Hökmark till mig i en tv-debatt för ett tag sedan. Det stämmer: vi är olika på många sätt. Kanske framför allt vad gäller det som brukar kallas för skyddsnät: det som ska fånga upp en när det krisar.

Att amerikaner känner glädje när en försäkrings-vd dör handlar inte om att de är hjärtlösa, utan om att de är hjälplösa. Mängder av människor anser ha blivit övergivna av sitt försäkringsbolag, medan samma bolag strösslar pengar över sina toppchefer. Ordet skyddsnät ingår inte i amerikaners vokabulär. 

I Sverige hade kanske reaktionerna sett annorlunda ut. Men åter till kommentaren om att Sverige inte är USA: våra skillnader är inte av naturen givna. Det där skyddsnätet har inte vävts av sig självt: vi har skapat det, och vi kan bli av med det.  

Högerns politik sägs handla om frihet, och det må vara sant, men bara för en liten grupp: de rikaste. Parallellt leder besattheten vid marknaden som allsmäktig lösning till att det som bara måste fungera i stället är i permanent kris. 

När en liten grupp blir stenrik på sådant som människor inte kan undgå – bank, försäkring, skola, mat – ligger raseriet nära till hands. Ja, det är osmakligt att skämta om en människa som blivit dödad, men är reaktionerna oväntade?

Med växande klyftor kommer spänningarna som ett brev på posten – ja, posten innan nyliberalismen, alltså. Ojämlikheten måste bekämpas. Annars är memes om mord att vänta även här.