Jag har arbetat med kvinnosjukvård sedan 2003. Sju år som sjuksköterska, fem år som barnmorska. Abort har varit och är en del av mitt arbete. Under alla 12 år har abortfrågan diskuterats av och till. Debatten brukar stå mellan två läger, förespråkare och motståndare, det är sällan någon nyans och sans i debatten och kunskapsnivån är oftast låg från dem som hörs mest. Få kvinnor/par som genomgått abort ställer upp och berättar om sina val och sina upplevelser, och med tanke på fördömandet från radikala abortmotståndare är det enkelt att förstå varför.
I mitt magisterexamensarbete från 2010, Kvinnors upplevelse av abort och dess påverkan på den psykiska hälsan, visar undertecknad att valet att genomgå abort inte är enkelt. Ingen går igenom abortproceduren opåverkad. När det är klart vill man gå vidare och lägga det hela bakom sig, därmed knappast sitta i en paneldebatt och diskutera sitt val med ett gäng tyckare som blandar in både den allsmäktige och generellt kvinnoförakt som argument mot Sveriges abortlagstiftning.
Debatten har, fram tills nu, handlat om kvinnans rätt eller icke rätt till att göra ett val. Men hösten 2014 blossade en ny debatt upp då en barnmorska i Jönköping nekades anställning då hon av religiösa skäl inte ville delta i aborthandläggning som ingick i den anställning hon sökte. Då vaknade politiker på den högra bortre långsidan upp. En ny infallsvinkel var funnen. Samvetsfrihet. På den politiska arenan står nu KD och SD upp för att personalen inte ska tvingas att mot sina samveten delta i aborthandläggning.
Enkelt sammanfattat så är samvetsfrihet en rättighet att följa sin moraliska eller religiösa övertygelse i handling, eller underlåtelse av handling eller med ord. Väl så, en mänsklig rättighet, som enligt Europakonventionen artikel nio är okej så länge det inte strider mot den allmänna säkerheten, hälsan eller inskränker på andra personers fri- och rättigheter. Jag har fullaste respekt för vårdpersonal som inte vill arbeta med aborthandläggning.
Oavsett anledning, som oftast enligt min erfarenhet är ointresse, inte moraliska/religiösa skäl, så vore det ju vansinnigt korkat att söka sig till ett arbete som man av någon anledning inte klarar av att utföra (i vårdbranschen har man sedan länge på grund av personalbrist kunnat välja klinik där man vill arbeta).
Det finns, hör och häpna, hälso- och sjukvårdspersonal som vill arbeta med att utföra säkra aborter och därför specifikt söker sig till den delen av kvinnosjukvården som berör just detta. Alla barnmorskor och gynekologer arbetar ju inte heller dagarna i ända med detta, men det ingår i arbetet, ibland mer, oftast mindre, och det framkommer, om inte förr, klart och tydligt i våra utbildningar. Vill man då absolut inte befatta sig med det så är det fritt fram att avbryta utbildningen, och ändra inriktning på sitt yrkesval.
Samvetsfrihet är inte något som ansvariga fackförbund eller yrkesförbund önskar och det är de som det från politiskt håll ska lyssnas till innan man gör stora utspel grundat på en radikal individs utspel. Att förespråka samvetsfrihet för att personalen behöver och efterfrågar det är ett fult trick för att vinna billiga politiska poäng. För att EN barnmorska ställde till ett religiöst rabalder betyder det inte att kåren står bakom. Vill vi inte ingå i aborthandläggning så söker vi oss annorstädes dit vi slipper.
Blanda inte in gud, oavsett vilken, som klausul i anställningskontrakten för hälso- och sjukvårdspersonal. I Sverige styr lagen, inte bibeln, koranen eller någon annan religiös bok, och så ska vi ha det fortsatt. Även när det gäller abortlagstiftningen.
