Sverige och de nordiska länderna har länge setts som ett undantag på den kriminalpolitiska arenan. Man har talat om ”Scandinavian exceptionalism” i en tid av kriminalpolitisk populism som länge har präglat västvärlden. Den straffrättsliga populismen som fenomen har studerats i många länder. Den beskrivs som en process där stora politiska partier tävlar med varandra om att framstå som ”tuffa mot kriminalitet”. Kriminalpolitiska utspel görs för att värva röster snarare än att minska brottslighet. Processen åtföljs ofta av att fängelsepopulationen växer dramatiskt, dock finns inga tydliga bevis för att det minskar brottsligheten. I ”Penal populism: The end of reason”, visar kriminologerna John Pratt och Michelle Miao hur kriminalpopulismen är rotad i ett minskat förtroende för samhälleliga institutioner. Sverige har beskrivits ett undantag, med en kriminalpolitik som har präglats av humanism och rationalitet, med ett omfattande socialt skyddsnät som grund.
Sedan några år tillbaka är kriminalpopulismen ett stående inslag i svensk politik. Vi ser också att antalet personer i fängelse ökar, och spås komma att fortsätta öka under de kommande åren. Den senaste veckan har kriminalpopulismen nått nya nivåer, till och med SSU har förvandlats till batongsossar, till följd av två uppseendeväckande och fruktansvärda mord. En mamma sköts till döds med sitt nyfödda barn i armarna. En 18-årig tjej sköts ihjäl i vad som verkar ha varit en attack riktad mot hennes pojkvän. (Att en kvinna mördades även veckan innan dessa två, men då en närstående man, har dock inte väckt några som helst kriminalpolitiska utspel.) Problemet med att politikerna tävlar med varandra om att vara tuffast mot brott är att det inte kommer att lösa problemet med kriminalitet.
Med ett så stort problem med vapenvåld som Sverige har, är det viktigare än någonsin att prata om orsakerna till kriminalitet. Många varnade för förslumningen och ökade grogrunder för kriminalitet, åratal innan dagens situation utkristalliserades. Det fanns skarpa förslag på omfördelning av polis-, socialtjänst- och skolresurser till områden där ungdomar faller in i kriminalitet redan under mitten av 90-talet. Istället fick vi ett tillbakadragande av samhällsservice, större revor i de sociala skyddsnäten, mer ojämlika skolor och ökade klyftor. Regeringen kan lätt trolla fram miljarder till försvaret, men välfärden får aldrig kosta mer imorgon än vad den gör idag. Vad återstår då om inte hårdare tag? Vi är många som återkommer till det faktum att de mest effektiva brottsbekämpande metoderna stavas välfärd och omfördelning, ekonomisk trygghet, jobb och bra skolor, med andra ord en välfärd som kostar.
Men det är ett långsiktigt arbete. Den absolut viktigaste frågan att ta tag i här och nu är uppklarningen. Den straffriheten som just nu råder för när det kommer till att skjuta ihjäl unga förortsbor är en bidragande orsak till att våldet fortsätter. Alldeles för många mord ligger olösta och risken att åka fast är där med låg. Att öka strafflängden har låg effekt på kriminalitet, men polisens förmåga att klara upp brotten har bevisad effekt. Politikerna måste vägledas av vad som faktiskt har effekt på kriminalitet, inte vad som har effekt på deras opinionssiffror. Tidigare nämnda John Pratt och Michelle Miao att den straffrättsliga populismen är en attack på kopplingen mellan det straffrättsliga systemet och rationalitet och förnuft. Det är dags att återupprätta den länken.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
