När energidebatten var intensiv på 70-talet var bioenergi ett av alternativen. Frågorna om hur man skulle betrakta riskerna för att skogarnas kollager minskade och vad som i övrigt krävdes för att få evigt förnybar energi var viktiga.
Detta är ingen ny fråga för skogsforskarna i Sverige. Ohållbart skogsbruk har Sverige upplevt tidigare. Skogen användes för att producera träkol till metallindustrin och skogar fälldes för att leverera exportvirke. Staten inrättandet av besparingsskogar, så landshövdingarna kunde hindra entreprenörer från att lura av bönderna skog och avverka den. Istället skulle den vårdas gemensamt för bygden.
Man förstod också tidsskalorna. Skog växer för långsamt för att plantering efter avverkning skall framstå som lönsam enligt normala vinstmaximerande räknesätt. Därför införde man 1903 en skogsvårdslag som tvingade markägare att återplantera – en tidig hållbarhetslagstiftning. Det handlade inte om enstaka träd eller hyggen, utan om Sveriges skogar som system. Det var en politisk styrning för att vi, hundra år senare skulle kunna bygga trähus och använda papper.
Sedan början på 1900-talet har den svenska skogen därför expanderat. Tidigt skickades skolbarn ut för att plantera skog på öde marker. När träden väl vuxit upp och avverkats kräver lagen att varje skogsägare återplanterar – trots att det inte är ”lönsamt”.
Bland skogsägarna vill man gärna argumentera för att genom att man planterat träd som har tagit upp koldioxid har man också rätt att elda upp träden och släppa ut koldioxid igen. Men man kan lika gärna säga att trädet står ju där och lagrar kol. Bränns delar av det upp ökar halten i atmosfären och det tar många år för ett nytt träd att ta upp lika mycket.
Sådant grubblade man över i 70-talets studiecirklar och bland den tidens forskare, och ända till bioenergikommissionen i början på 90-talet. Slutsatsen var att man inte ska titta på enskilda träd utan på den svenska skogen som system. Då ser man möjligheten att bevara skogens kollager konstant, samtidigt som man använder sågat virke för att ersätta stål och betong i hus och därmed gör husen till kollager. Fibrer ur mindre träd kan användas för att göra papper som ersätter plast. Papprets fibrer kan återanvändas några gånger och sedan, tillsammans med skogsindustrins biprodukter, användas för att ersätta så mycket fossila bränslen som möjligt.
Med bra lagstiftning kan därmed skogen i oändlig tid leverera virke och papper. Samtidigt som grenar, toppar, bark, sågspån, talloljan och svartlut kan användas för att ersätta fossila bränslen som därför kan kan lämnas kvar under jorden. Ett föredöme för världen, tycker många. När inga fler fossila bränslen finns att ersätta kan man producera värme och biokol och därmed lagra ytterligare kol i marken.
Men världen är inte som Sverige. Skogsvårdlagar som i Sverige finns inte överallt, och även om de finns, är det inte alltid de respekteras. Det går därför lätt att hitta exempel på ohållbart skogsbruk, och exempel på att skogens förråd av kol minskar och istället hamnar i atmosfären som koldioxid.
Sveriges skogars fina koldioxidbalans räcker inte heller för att allt svensk skogsbruk ska vara hållbart i ett bredare perspektiv. Gamla skogar med sällsynta arter ska inte avverkas bara för att hela Sveriges skogar har positiv kolbalans.
Allt skogsbruk är inte hållbart bara för att skogsbruk kan vara hållbart. Det är inte klokt att låtsas att något är enkelt när det är krångligt.
Globaliseringens ideologi innebär ibland att företag i länder där lagstiftningen är sämst på att skydda människor och natur mot exploateringen, får bäst konkurrenskraft och slår ut företag i de länder där företag tvingas ta hänsyn. Detta gäller till viss del också bioenergimarknaderna i världen.
Men detta har små effekter i Sverige. Av de cirka 140 TWh bioenergi som årligen används har ca 90 procent sitt ursprung i det svenska skogsbruket. På drivmedelsområdet, alltså bränslen till fordon, är förhållande inte lika bra. Där har vi svenska regler som gynnar konsumtionen av biodrivmedel medan andra länder har slappare hållbarhetskrav, eller subventioner vid produktion av drivmedel. Det har lett till import av biodrivmedel som produceras på sätt som ibland varken är miljömässigt eller klimatmässigt är hållbara.
Men det är inte klokt att låta sådana exempel användas som argument mot biodrivmedel i allmänhet.
Bioenergi är en fondresurs. Väl använd levererar den för evigt som ett av de sätt solenergin hjälper människor till ett gott liv i ett evigt kretslopp av material. Misskött kan resursen tömmas ut och försvinna för kommande generationer. Den behöver vårdas väl. Det är inte enkelt, men nog värt besväret.
