Annie Croona: Billströms tystnad är en skam för Sverige

Man brukar prata om en talande tystnad. Ibland är tystnaden rentav högljudd. Som i fallet med svenska regeringen och Gaza. 

Varje dag går jag in på Tobias Billströms (M) konto på X – jag är en av få på redaktionen som inte blockerats (än) – för att se om han skrivit något om Gaza. Om han fördömt Israels brutala avrättningar av civila. Om han nämnt ordet eldupphör. 

Där finns inget. Ingen sorg, inget fördömande. Jag vet inte om man kan prata om besvikelse när förväntningarna är så låga de kan bli. Men jag är chockad. Sorgsen. Förbannad.

Hur kan det få vara så här tyst? 

I veckan dödades över hundra personer när de köade till matleveranser. De behövde mat. Israeliska militären sköt. Grymheten är ogripbar.

Det är också tystnaden. Inte ens en sådan attack, så uppenbart riktad mot oskyldiga människor, människor i nöd, fick Sveriges regering att höja rösten.

Och så detta: 

”Aftonbladet har sökt utrikesminister Tobias Billström, som inte finns tillgänglig för en kommentar eftersom han inte befinner sig i Sverige.”

Jag har inte detaljerna om utrikesministerns utlandsvistelse, men är det inte 2024? Har vi inte mobiltelefoner och internetuppkoppling? 

När ledare runtom i världen genast fördömer attacken och kräver eldupphör är Sveriges utrikesminister alltså inte ”tillgänglig”. Billströms undvikande beteende kommer att skrivas in i historien, i de skarpaste ordalag.

Risken är att historieböckerna kommer att tala om ett folkmord, eller åtminstone krigsbrott, som Sverige inte fördömde, utan snarare bidrog till genom att stoppa stödet till FN:s hjälporganisation UNRWA – på i princip inga grunder alls. 

Jag undrar om Billström tillhör de som tittar eller de som tittar bort. När bilder av döda barn, söndersprängda kroppar och militärer som skryter om sina så kallade bravader tapetserar nyhetssidorna och flödena – stannar han upp? Eller scrollar han förbi? 

Det är tärande att titta, men det är inte ett alternativ att titta bort. 

Åtminstone inte om man är utrikesminister. Och särskilt inte om man är utrikesminister och det senaste man sagt om Israel är att deras svar är ”proportionerligt”. 

Här finns inga proportioner. Det finns bara lidande. Det finns bara tystnad. Och den är så förtvivlat högljudd.