Min telefon exploderar! säger en av Demokraternas insamlare av bidrag till New York Times. Pengar är allt i amerikanska kampanjer. Och de som sitter på pengarna tycks föredra Kamala Harris framför Joe Biden. Det kan man förstå. Hon är inte kognitivt nedsatt, hon kan överleva en debatt mot demagogen Donald Trump. 

Samtidigt är är det illa att personfixeringen skymmer allt annat. Inklusive politiken. 

Biden var inte en rimlig kandidat i höst, men vad försvinner nu förutom en veteran som borde haft självinsikt att lämna? 

Att progressiva demokrater som Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez investerat så mycket av sig själva för att skydda Biden, handlar mindre om att de fullt ut delar hans ideologiska profil (han är inte ett dugg vänster, snarare socialliberal) men desto mer om pragmatism, att de fick honom till förhandlingsbordet, där hans administration faktiskt lyssnade och även kompromissade. Inför första mandatperioden, igen inför den andra som aldrig blir av. 

Det är precis vad precis denna Washington-elit och politikens mäktigaste finansiärer kräver.

Det är ingen slump att Biden förra veckan gick ut med skarpa förslag om hyresregleringar som skulle påverka fler än 20 miljoner hushåll i positiv, tryggare riktning. 

Bidens politik har varit bra för breda lager i samhället. På vissa sätt kan den till med beskrivas som radikal. 

Sanders och Ocasio-Cortez hånas för att vara strategiskt naiva, för att deras stöd till Biden framstår som pinsamt. Men de vet att den som ska ställas mot Trump – det behöver inte alls bli Kamala Harris – kan vara ett betydligt sämre alternativ för flertalet, och för progressiva reformer om fördelning och omställning, än Biden. 

Ocasio-Cortez varnar för en ”enorm fara”, för en kalkylerande elit inom Demokraterna. Konkret menar hon att partiet kan rusa högerut. För att försöka bromsa Republikanernas framgång hos arbetar- och medelklass. För att det är vad precis denna Washington-elit och politikens mäktigaste finansiärer kräver.