Hur det än går till slut inspirerar de katalanska nationalisternas kamp separatister i andra länder. Skottland, Flandern, Nordirland, Norditalien och andra spanska regioner som Baskien och Galicien följer noga utvecklingen.  EU, försvagat av flyktingfördelningskaos och uppslitande Brexitförhandlingar, står och vacklar. Det försiktiga tonläget dikteras naturligtvis av hur många medlemsländer som har egna separatiströrelser att handskas med.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Katalonien brukar beskrivas som mer vänster än resten av Spanien mycket beroende på att anarkistfästet Barcelona var en av republikens sista bastioner att falla i fascisternas händer under inbördeskriget. Men så enkelt är det inte. Förvisso är de demokratiska rötterna urgamla. Katalanerna har alltid varit ivriga förespråkare för fackföreningar men kanske ännu mer för handel och kapitalism. Katalonien är en välmående del av Spanien och står för en femtedel av landets ekonomi.

Härkomst och tillhörighet väger tungt för katalanerna. Immigranter från fattigare delar av Spanien och från Afrika behandlas med öppet förakt. Med just dimensionen ”Vi här uppe – ni där nere” finns kopplingar till både Italien och Belgien. Ekonomiskt utvecklade regioner i norra Italien är trötta på att betala för det mindre utvecklade Syditalien och vill starta eget.

Flandern i Belgien har stora likheter med Katalonien. Denna förhållandevis rika region har visat sig allt mindre benägen att subventionera orter i den fattigare sydliga fransktalande regionen Vallonien, vilket kan ses som ett inte oväsentligt inslag i den flamländska nationalismen.

Det brukar sägas att kungahuset och fotbollslandslaget tillsammans utgör det kitt som hindrar Belgien från att brytas sönder.  Men även om ”De röda djävlarna” redan har kvalificerat sig för nästa års VM i Ryssland är det inte osannolikt att Flandern söker utträde relativt snart. Utan alla jämförelser i övrigt kan konstateras att något av ”de rikas revolt” också låg bakom Tjeckiens separation från det mindre utvecklade Slovakien.

”Nationalismen har genom historien orsakat krig och blodbad i Spanien, i Europa och i hela världen”, sade litteraturpristagaren Mario Vargas Llosa i ett tal i Barcelona den 8 oktober inför 350 000 demonstranter som liksom han vill undvika att Katalonien utropar självständighet.

Han torde då ha syftat på den typ av nationalism som bygger på blodets rätt och som utgår från att nationen är en kulturell enhet bestämd av långa historiska processer eller släktskap. Detta till skillnad från den nationalism som bygger på jordens rätt eller den territoriella rätten, där nationen består av alla dess invånare oavsett etnisk bakgrund eller tillhörighet.

Det är genom att fördomsfullt spela på folksjälen, den nationella egenarten representerande en enhetlig etnisk grupp som högerpopulistiska och rent främlingsfientliga partier har funnit terräng i Europa. I vårt land har Sverigedemokraterna tagit denna folksjäl på entreprenad genom att hävda att det är vårt svenska kulturarv och våra traditioner som gör oss till svenskar. I de yttersta av dessa dagar har denna folksjäl också dykt upp ur den skånska myllan.

Med distans i historikern Gunnar Wetterbergs öppna skånska historia, som länge inte alls var skånsk utan snarare tysk eller dansk, eller resultatet av indoeuropeisk invasion. Om Wetterberg har distans till folksjälen och förklarar sin kärlek till ”lätet vi hänger oss åt”, så måste man höja på ögonbrynen, när regionstyrelsens ordförande Henrik Fritzon (S) motiverar sitt och de rödgrönas förslag att göra den skånska rödgula flaggan officiell med att ” den står för en skånsk politisk identitet och bidrar till att sätta fokus på Skåne och den skånska folksjälen.”  ”Gott nock, Skåne.

Rödgul skånsk separatism är ett skämt. Rödgul katalansk separatism är blodigt allvar”, skriver Peter Fällmar Andersson i en insiktsfull artikel i Helsingborgs Dagblad den 15 oktober. Bevare oss för folksjälar, katalanska såväl som svenska och skånska.