Flyktingkatastrof. Klimatkris. Bostadsbrist. Arbetslöshet. Så många akuta frågor som måste lösas. Och så en stark folklig mobilisering för medmänsklighet som gett hopp om en ljusare framtid. Mitt i detta väljer alliansen att dumpa den antifascistiska decemberöverenskommelsen (DÖ) och öppna slussarna för Sverigedemokraterna. Att KD är de första att rycka i handtaget är knappast förvånande. Det tidigare mycket flyktingvänliga partiet har gjort en snabb högersväng och med Sara Skyttedal i spetsen har flörten med de bruna väljarna övergått till mer regelrätt hångel.
Den hårdföra borgerligheten jublar över att DÖ har dött och raljerar över hur det går när vänstern får för stort inflytande. Riktigt vad i budgeten de tycker är så upprörande att det är värt att öppna dörrarna för SD är svårt att begripa. Är det att fattiga barn får lite mer pengar? Är det den fria mammografin? Eller var det satsningarna på kulturskolan och kollektivtrafik på landsbygden som liksom bara fick det att koka över? Näe, så här kan vi inte ha det. Hellre rasisterna.
Händelserna på KD:s riksting skedde med hela alliansens goda minne och här bör också ansvaret placeras. Anna Kinberg Batra hade naturligtvis kunnat sätta ner foten och välja att stå fast vid överenskommelsen. Istället verkar hon närmast lättad. Hon är ledare för en allians som blöder röster till SD. Desperationen ökar och likaså strömningarna inom borgerligheten som vill fiska röster i rasistiska vatten och göra SD rumsrena. Nu slipper Moderaterna åtminstone denna konflikt på partistämman nästa vecka.
Riktigt hur alliansen tänkt sig framtiden är höljt i dunkel. För de borgerliga partierna fyllde decemberöverenskommelsen två syften: att rädda alliansen och att hålla SD utanför direkt inflytande. Om de menar allvar med att DÖ är överspelad måste någon av dessa punkter spricka. Vilken? Här svävar samtliga allianspartier på målet. Det är oklart om de vill återskapa förra årets parlamentariska kaos – men utan DÖ är det indirekt alliansen som beslutar om och när ett nyval ska ske. Slugt.
Medan alliansen var svävande var Jimmie Åkesson däremot mycket tydlig under söndagens partiledardebatt. Han markerade sin plats till höger i de sakpolitiska frågorna och frågade alliansen rakt ut om de var villiga att löpa linan ut och fälla den budget de kritiserar. I så fall står han där med utsträckt hand och väntar. Vi är många som med andan i halsen väntar på svaret!
Alternativet till att utvidga alliansen till fem partier är naturligtvis att alliansen splittras och att vi får ett blocköverskridande styre. Både Fridolin och Löfven har varit tydliga med att de gärna dumpar V för detta ändamål. Drömmen om en mittenregering delar de med tyckare från både höger och vänster (exempelvis Yonna Waltersson i Dagens Arena). Men vilken mitt? Det finns ju för sjutton ingen mitt längre. Förutom möjligtvis just S och MP då. Formandet av alliansen och sammansmältningen av dess parter gör det svårt att se ett borgerligt parti som tar stora kliv mittenut den närmsta framtiden.
Bortsett från de praktiska svårigheterna. Är det alls önskvärt? Löfven framhåller gärna att blockpolitiken är rent av skadlig. Detsamma menar röster från vitt skilda håll, bland annat Gudrun Schyman som nu hurrar för blockpolitikens eventuella död. Inte för att vara den som är den, men vad är det för trams? Att blockpolitik kan bli stelbent, att somliga frågor skär mellan blocken och att det behövs blocköverskridande överenskommelser ibland, det må vara hänt. Men annars handlar ju blockpolitik om detta enkla konstaterande: den viktigaste politiska konflikten är den mellan vänster och höger. Politik är inget smörgåsbord där vi hamnar i olika ställningstaganden på måfå. Det är ingen slump att högern försvarar privata vinstuttag, vägrar reglera fossilkapitalet eller tjatar om sänkta ungdomslöner. En politisk debatt eller realpolitik som ignorerar dessa motsättningar blir förvirrande. Det troligaste resultatet av en såsig mittenregering är ytterligare politikerförakt, sjunkande valdeltagande och ökat stöd för SD.
Jag önskar mig en socialdemokrati som står pall. Som inte vacklar i blåsten och går högerut. Tänk om Löfven plötsligt smällde näven i bordet och spottade upp ambitionsnivån tillsammans med MP och V. Här är vår plan för kommande välfärds- och klimatsatsningar. Rejäla omfördelningar, kännbara goda effekter i vardagen, i skolan och på jobbet. Varsågoda, alliansen. Samarbeta med SD och fäll oss om ni är beredda att ta det steget. Vi önskar det inte men det var väl det som var poängen med att riva upp DÖ? Låt oss göra det tydligt vilka block vi har i ett eventuellt nyval. Ett rödgrönt och ett blå ... brunt?
