Denna vårvinter och nu vår och nästan försommar har två händelser upptagit hela mitt medvetande: det ryska anfallskriget och den socialdemokratiska omsvängningen i Nato-frågan. 

Anfallskriget har gett oss fasansfulla bilder av krigets realitet som inte går att värja sig från. Även om andra pågående krig eller tidigare krig i närtid skördat till och med ännu större offer – en miljon döda i Irak, hundratusentals i Jemen – så har kriget mot Ukraina kommit oss mycket närmare. Och bilderna på utbombade hus och övergrepp har inte gått att värja sig mot. Detta har självklart påverkat oss alla. Ukraina hade en tämligen svag låt i eurovisionen, men ändå hoppades jag stenhårt på en seger för den ukrainska gruppen.  

Den socialdemokratiska omsvängningen, som skedde så snabbt, har däremot gett mig bilder som det är betydligt lättare att värja sig från och reagera mot.

”Jag bestämde mig för att vi måste gå med i Nato den 11 april klockan 08.15. Vi var några som satt i ett avlyssningssäkert rum på Försvarsdepartementet där väggarna är i betong.” 

Så skrev försvarsminister Hultqvist i en krönika på Dala-Demokraten i söndags och jag fascinerades av uppriktigheten i hans rader. Försvarsministerns omvändelse skedde alltså inte precis i något demokratiskt Folkets Hus där alla kunde yttra sig, utan i en betong­inklädd avlyssningssäker lokal på Försvars­departementet, säkerligen med militära rådgivare som de enda närvarande. Den bilden etsar sig verkligen fast. 

Hade jag varit 17 år och läst det där hade jag väl i raseri rivit sönder artikeln. Nu är jag på mitt 63:e år och reagerar i och för sig i grunden på samma sätt, men förhoppningsvis mer analytiskt.

Den där bilden av hur en försvarsminister skildrar sin resa till Damaskus – det var på den resan kristendomsbekämparen Saulus blev den kristne förkämpen Paulus efter att ha skådat ett tecken i skyn – berättar mycket om hur säkerhetspolitiska beslut kommer till. Sådana frågor är sällan folkets frågor. Folket kallas på sin höjd in som leverantör av uppflammande opinioner, inte som diskussionspartner. Säkerhetspolitik är traditionellt i händerna på samhällets översta eliter, ministrar, diplomater, militärexperter, försvarsindustriella intressen. I det här fallet säger Hultqvists exakta datum och klockslag något centralt om betydelsen av den säkerhetspolitiska dialog som några veckor senare skulle följa: 

Beslutet var redan fattat. 

Dialogen saknade betydelse. 

Det förvånar mig att inte fler reagerat på det.

Nåja. Jag ska inte brista ut i några förbittrade tirader. Så här ser politik ofta ut. Det som stört mig mest är den tystnad från ledande social­demokrater – till exempel hundra riksdagsledamöter – som därmed helt överlämnade opinions­bildningen till borgerliga partier. På sikt undergräver det naturligtvis trovärdigheten för arbetarrörelsens största parti. Det får helt enkelt brist på tonåriga medvetanden.

I riksdagsdebatten på måndagen var det fascinerande att se Ann Linde nicka ­instämmande när Ebba Busch tackade regeringen för beslutet. Lika intressant var det att höra statsministerns mycket vaga svar på Nooshi Dadgostars och Per Bolunds högst relevanta frågor om Turkiets syn på det svenska stödet till kurdiska frihetskämpar och frågan om Natos syn på first use när det gäller kärnvapen.  

Vänstern och de delar av socialdemokratin som ogillar den svenska Nato-ansökan bör bryta ihop och gå vidare och kämpa både för att påverka militäralliansen Nato i bättre riktning – hur omöjligt det än verkar – och hela tiden dessutom deklarera och behålla idén om ett utträde ur militäralliansen. 

Om ett halvår eller ett år kan stämningen i landet se annorlunda ut. Neuros­erna kan ha lagt sig.

Tonåringen i mig rasar, den äldre mannen i mig är också förbannad men samtidigt också mer cynisk. På kort sikt kanske S-strategin lyckas, alltså att valrörelsen befrias från Nato så att partiet får diskutera de välfärdsfrågor det vill föra fram. På lång sikt förlorar partiet däremot de tonåriga medvetandenas upp­slutning.

Sverige blir mer slätstruket i omvärldens ögon och även i nästan halva svenska folkets ögon. Nu gäll­er det att inte gnälla utan att bevara sin mentala alliansfrihet.