Förutom att det inte var bra för den psykiska hälsan – eftersom hjärnan börjar bete sig som att livet står och faller med ett visst betyg – så var det extremt störigt att i princip vid varje föreläsning och särskilt när tentorna närmade sig höra de eviga frågorna: Kommer det här på tentan? Vad krävs för högsta betyget på ett PM? Hur många frågor måste jag ställa på seminariet? Och så vidare. Det är inte studenternas fel att det är så. Det är skolan som fostrat dem så.

När jag gick grundskolan fick vi inte betyg förrän i åttonde klass. Redan då ville jag avskaffa betygen. Med åren har betygssystemet förändrats och betygen ges redan i årskurs sex, men i debatten finns det de som vill att betyg ska ges betydligt tidigare än så. Inte sällan används argumentet att det är viktigt för att eleverna ska lära sig något i skolan och för att ”man” ska veta hur eleven ligger till.

Det som inte sägs lika ofta är att betygen är ett urvalsinstrument, ett sorteringsverktyg, och därför inte lämpar sig när det inte är aktuellt med urval. Det skapar istället stress och det påverkar självbilden hos de barnen. Något som kan hänga med resten av ens liv. Jag vet av egen erfarenhet.

Länge har skolforskare riktat kritik mot betygssystemet som något kunskapshämmande. Förra året kom en rapport från Folkhälsomyndigheten som visade att psykosomatiska besvär som huvudvärk, ångest och sömnsvårigheter bland barn och unga ökat drastiskt från 1985 till 2018. Samtidigt har skolprestationerna sjunkit. En annan studie har visat att Sverige har gått från att vara ett land med välmående elever till att hamna under genomsnittet för andra rika kunskapsnationer i Europa. En förklaring till den ökade stressen beror på att skolan blivit mer avgörande för elevernas framtid.

Jag har barn på högstadiet och gymnasiet och även om jag som förälder har helt andra förutsättningar att hjälpa mina barn än mina chilenska föräldrar hade att hjälpa mig, så känner jag också av att pressen. När jag lämnade gymnasiet med mina medelmåttiga betyg var det inte kört. Jag kunde läsa upp mina betyg på Komvux. Mina barn har dock inte det alternativet på samma sätt. De måste dessutom prestera på topp på varje kurs då ämnesbetygen togs bort.

Det ges helt enkelt inte utrymme för några tonårsdippar under typ den känsligaste tiden i ens liv. Det är också problematiskt att vi lär oss från barnsben att vi inte får misslyckas, trots att vi faktiskt kommer att göra det många gånger i livet. Det vi måste känna då är att världen inte går under. Det är okej att misslyckas och att vi kan ges nya chanser.

Betyg har omtalats som piska och morot, men de tjänar varken som det ena eller andra. Istället kan de som får dåliga betyg känna sig misslyckade och har du redan en dålig självbild blir betyget en bekräftelse på hur misslyckad du är. För den som får bra betyg finns den ständiga stressen att inte avvika från och det blir ett misslyckande när en inte har nått upp till A, men fått ett B eller C. Jag tillhörde den första kategorin där betygen skadade min självbild på så sätt att jag inte ens försökte söka in på juristprogrammet – för det kunde ju ingen som var så osmart som jag någonsin komma in på. Jag kom förvisso in på mina Komvux-betyg, men inte ens då (1998) ansåg jag det värt att dra in en ansökan.

Vi borde göra eleverna och studenterna tjänsten att ta bort den här betygshetsen och lita på att det finns en vilja att lära. Det ställer högre krav på lärare att locka med annat än betyg för att lära sig, men kom ihåg att barnen har lärt sig i flera år innan de börjar få betyg.

Det gäller att sätta kunskapen i centrum helt enkelt. Sedan kan vi ha urvalsinstrument som är mer adekvata för ändamålet. Till gymnasiet är det tillräckligt att du har nått kunskapsmålen. Alla kommer inte vilja gå natur ändå.