Det sistnämnda exemplet har aktualiserats i och med avslöjandet om budgetöverenskommelsen mellan S, C och Tidöpartierna. 2027–2035 ska det råda stram finanspolitik i form av ett balansmål. Ingen klimatomställning, ingen välfärdssatsning, inget samhällsbygge – och med det cementeras motstridigheten mellan orden ”vänster” och ”sosse”.
Å andra sidan: att behöva sätta det epitetet på sig själv säger ju att Socialdemokraterna inte längre är ett vänsterparti. Det är som om medlemmar i MP skulle kalla sig för gröna miljöpartister. Totalt obegripligt, men framför allt sorgligt.
Jag skrev för några veckor sedan att jag är så trött på att behöva rösta på det minst dåliga. I förra valet visste man inte vad man röstade på om man valde något av partierna till vänster om Tidögänget: man visste bara vad man inte röstade på. Nästa val ser inte ut att bli mycket bättre.
Det är nästan berusande att tänka på hur annorlunda allt skulle kunna bli om vi slutade snåla. Jag har inte upplevt något annat än ett Sverige som sparar i ladorna medan järnvägen raseras och hushållens skuldsättning skenar: vi har haft ett överskottsmål i tre decennier. Herregud, låt mig se slutet på tunneln någon gång, vill jag skrika.
Och de senaste åren har det äntligen börjat röra på sig. När till och med KD öppnade för ett underskottsmål – och bildade oväntad koalition med V i frågan – tänkte jag att det är nu det händer.
Det är nu jag för första gången får se framtidsanda och verkliga investeringar. Det är nu vi bestämmer oss för att barnen ska kunna åka tåg, för att välfärden ska räddas, för att klimatomställningen kommer igång på allvar. Det är nu politik åter ska handla om att göra något och jag får vara med!
Men så kom S och dödade min dröm – mångas dröm – om ett annat Sverige. De som kallar sig vänstersossar dunkar huvudet i väggen nu, skriver min kollega Henrik Jalalian, men det är en otillräcklig reaktion på ett svek som detta. De borde ställa avgångskrav, och fråga sig om det inte är dags att lämna det här partiet nu.
Om gränsen inte går här, finns det då någon gräns?
Partimedlemmar är besatta av tanken på att påverka inifrån.
Jag har aldrig varit aktiv i ett parti, och är därför en enkel måltavla för partimedlemmar som vill skjuta ner mina resonemang med argumentet att jag inte vet ett skit om lojalitet eller hur partier fungerar.
Gör ni det, sossar, men kom ihåg då att de allra flesta är som jag: väljare utan medlemskap i ett parti – vars röster ni måste förtjäna, och som kommer att visa sitt missnöje med politiken ni för.
Men partimedlemmar är besatta av tanken på att påverka inifrån. Det går sådär för Romina Pourmokhtari (L) att påverka SD:s klimatpolitik på det sättet och det går sådär för vänstersossar att göra S vänster igen.
Det är rentav plågsamt att se Reformisterna, Socialdemokraternas progressiva förening, bli offentligt förnedrade av sin partiledning gång på gång. Jag lider med er, men känner samtidigt: Herregud, ta er ur det där destruktiva förhållandet. Ni förtjänar bättre.
Jag förstår hur man resonerar när man säger att det är viktigt att det finns en vänstergruppering inom S eller att det finns liberaler som fortfarande är liberala. Men är man verkligen vänster om man konsekvent röstar på ett parti vars förslag man inte håller med om, som inte är vänsterpolitik? Är man verkligen liberal om man regerar med SD, kartlägger invandrares åsikter och drömmer om angiveri?
Politik är inte det man säger, utan det man gör.
Och argumentet att det skulle bli värre utan dem har jag svårt att köpa: de får ju inte igenom ett uns vänsterpolitik som det ser ut nu. Det man kan göra i egenskap av politiker med moral kvar i kroppen är att ställa krav på sin partiledning – och låta det kännas när kraven inte möts.
Det finns en enda ärlig motivering till att stanna i Socialdemokraterna nu: att man vill ha makt. Skitsamma om man styr Sverige med borgerlig politik, skitsamma om välfärden går under, skitsamma om klimatomställningen står still: bara det står ett ”S” bakom statsministerns namn.
Vad jag inte kan förstå är varför det här sker när opinionen ser ut som den gör. I SVT:s/Verians senaste väljarbarometer får oppositionen 52 procent av stödet, medan Tidöpartierna får 46,2. Dessutom får Liberalerna bara 3,1 procent och hamnar således under spärren.
Magdalena Andersson vill inte bygga ett rödgrönt Sverige.
Centerpartiet har förvisso deklarerat att ett samarbete med V är uteslutet – men det borde bara sporra S att få majoritet utan dem. Men nej, nya Socialdemokraterna älskar C och hatar V. Magdalena Andersson vill inte bygga ett rödgrönt Sverige, skrev Johan Jenny Ehrenberg i en ledare: hon vill leda landet.
Men vad ska man med makten till om inte för att driva progressiv politik? Vad ska man med ett parti till om partiet inte lyssnar på sina medlemmar? Det behöver så kallade vänstersossar fråga sig.
S kanske vinner valet, men det blir inte en vinst för klimatet, eller för jämlikheten, eller för välfärden, och sannerligen inte för ”vänstersossar”, ett ord som kan dö ut med den här texten. De kan få sörja. Men sen får de organisera sig – och det finns faktiskt andra sätt än att låta sig förnedras av sin partiledning.
