Vad man än tycker om Bert Karlsson (rätt svar: vulgärrasist och opportunist) så är han ingen som hymlar om vilka ideal som styr hans handlande. I DI den 10/10 skryter Bert Karlsson om att hans asylboendebolag Jokarjo förväntas omsätta en miljard under 2015, varav 60–80 miljoner kronor ska vara ren vinst. Bert Karlsson kallar sitt bolag för ”Ikea för asylboenden”.

Så här skriver DI:

”Av årsredovisningen framgår att Jokarjo AB omsatte 54,5 Mkr under 2013. Det ska jämföras med 7,2 Mkr under 2012. Även vinsten ökar dramatiskt, från 650 000 kronor till 4,3 Mkr.”

Men vd Bert Karlsson ”viftar bort fjolårets framgångar som småpengar”, rapporterar DI. Han säger:  

– Det är ingenting. I år ska vi omsätta 200–250 miljoner och nästa år hoppas vi omsätta över en miljard”, säger han.

Bolaget har gått från 3 till 38 asylboenden på ett år. 

– Vi fick ytterligare 19 häromdagen. Och vi hoppas vinna tio till vid nästa upphandling om några veckor, säger Karlsson.

Hans skändning av det asylmottagningssystem som borde bygga på delaktighet, solidaritet och humanitet hade inte varit möjlig utan en konsekvent nedmontering och utförsäljning av de allmännyttiga bostäderna, något som inte bara är resultatet av åtta år av blått styre utan påbörjades redan under den förra socialdemokratiska regeringen och dess kommunala företrädare i samarbete med högern.

En annan pusselbit i Berts Ikea-bygge är användningen av arbetslösa och invandrare som anställs genom lönebidrag. Av 300 anställda är en tredjedel anställda med lönebidrag, vilket är ett sätt att dels hålla löneanspråken nere samtidigt som staten hjälper till att betala ”Ikealönerna” med skattebetalda subventioner. Det är så osmakligt att det är svårt att komma på något mer cyniskt att tjäna pengar på. 

Det är därför den V-S-MP-uppgörelse om att utreda hur vinster i vård, skola och omsorg skulle kunna begränsas är hopplöst på efterkälken. Den kommer nämligen inte att stoppa den typen av legaliserade rån som Bert Karlsson och andra ”välfärdsentreprenörer” har tillåtits att ägna sig åt.

Att dessa ”entreprenörer” har hittat en kassako som de med näbbar och klor tänker försvara råder det ingen tvekan om. Bert Karlsson sade själv i DI den 6/10 att en uppgörelse om begränsning av vinster i välfärden skulle få honom att lägga ner sin verksamhet. Om inte det är morot nog att stoppa vinstuttagen ifrån välfärden så vet jag vad som är det. 

En återgång till ett system där staten ser flyktingmottagande som en långsiktig investering i människor handlar inte bara om att bygga upp den infrastruktur som krävs utan också om att börja bygga bostäder som inte syftar till att ytterligare kommersialisera bostadsmarknaden. Där ligger vi decennier efter, på grund av utförsäljning och nedrustning av det allmännyttiga. 

Det handlar också om att inte se människor som kommer hit i behov av skydd undan krig som potentiella pengapåsar eller kommunala utgifter.

I dag kan kommuner vägra att ta emot flyktingar eller att i möjligaste grad begränsa det mottagandet. Då återstår för de kommuner som faktiskt tar sitt ansvar i mottagandet att bära en ännu större andel av de nyanlända, vilket gör systemet ohållbart i det långa loppet. Flyktingar är inte bördor utan framtida partners i ett solidariskt samhällsbygge

Men frivilliga krafter har också en roll att fylla genom en uppbyggnad av ett solidariskt ickeformaliserat nätverk, det som kallas för den ”civila sektorn”. Bygdegårdar, pensionärsföreningar, barn- och ungdomsverksamhet och idrottsföreningar som på dessa orter behöver börja att samarbeta för att inkludera och välkomna flyktingar, i stället för att undvika eller begränsa deras närvaro. 

Jag vet av egen erfarenhet att solidariteten gör all skillnad.

Nyligen fick jag ett mejl ifrån en kvinna som hade hört mig på radions OBS i P1.

Hon berättade att hon hade känt igen mitt efternamn från en fadderverksamhet för nyanlända flyktingar som hon hade deltagit i under mitten av 80-talet i Falkenberg. Hon mindes mig som litet barn med knagglig svenska, frågade om mina föräldrar och min bror och berättade att hon blev stolt över att hon hade fått vara med och välkomna just oss, trots att det har gått 30 år sedan dess.

Jag garanterar att Bert Karlsson aldrig kommer att skicka några sådana brev till sina Ikea-kunder om tre decennier.