Flykting- och migrationskrisen är akut. Syrienkrisen är den största humanitära katastrofen i vår tid enligt FN:s flyktingkommissarie. Tio miljoner människor uppskattas vara på flykt där tre till fyra miljoner hittills lyckats lämna landet. Kriget har skapat ett lidande som är enormt. Döda barn spolas i land på stränderna i Medelhavet och i lastbilar dör människor i stora grupper. I Ungern sätter man upp taggtråd vid gränsen. De allra flesta känner förtvivlan och medlidande. Afghanistan, Somalia, Eritrea, Sudan... Jag hoppas att vi i Sverige ska kunna erbjuda fristad under en period eller möjligheter till ett nytt liv.
Samtidigt har SD:s sympatiserande nättroll här i Sverige ägnat mycken möda åt att sprida sitt hat och främlingsfientliga budskap på internet. Ofta utgår tokigheterna i huvudsak från män med en högervriden världsbild. Hånfull känslokyla och ryggdunkande dem emellan skapar förmodligen någon typ av sammanhållning framför datorskärmarnas ensamhet. Återigen ser vi att rasister alltid sparkar nedåt. Därför känns det fint att minnas föreställningen som gavs i Ställberg nyligen. Det var konstgruppen ”The non existent Center” som iscensatte Den fullständiga berättelsen om Ljusnarsbergs kommun och resten av världen. De lyckades skapa en förväntan på sammanhållning och medmänsklighet och viktiga möten mellan olika föreställningsvärldar. Så som det nästan alltid varit i Bergslagens små industriorter. Dessa orter som alla är byggda på invandring från närbelägna platser och fjärran länder under olika tider. Föreställningen började med en hembygdsberättelse där svedjefinnen Mårten Finne från Löa hittar en kopparfyndighet som leder fram till 1900-talets industriverksamhet och moderna samhälle. Berättelsen är nästan identisk med den i grannkommunen Hällefors, bara att där hette svejdefinnen Simon i Sången och i stället för koppar hittade han silver. Dessa tidiga invandrare har sedan i den lokala historieskrivningen framställts som en slags entreprenörer som skapade förutsättningen för allt liv i de framväxande orterna Kopparberg och Hällefors. Var tid har sitt behov av historiska gestalter tolkade på det sätt som den för tillfället rådande tidsandan erbjuder.
När föreställningen i Ställberg på slutet knöts ihop med berättelserna av dagens kommuninnevånare fick vi ta del av erfarenheter från krigets Syrien, från flykt från Mali genom hela Afrika och perspektiv från Hörkens stora vidder. Kanske finns här grunden för nästa lokala historieskrivning. Kanske är konstgruppens medlemmar, hitkomna från Stockholm och Göteborg, genom sin verksamhet ytterligare en framtidsförutsättning för en ort i Bergslagen?
När konst är som bäst ger den viktiga kommentarer till vår tid. ”The non existent Center” målade lokalsamhället i vackra färger. Ställbergs bild som SD-fäste har nu utmanats och överröstats av en berättelse om solidaritet och medmänsklighet. Underbart!