Det är märkligt hur fort vi glömmer. För ungefär exakt ett år sedan uppmärksammades mäns hat mot kvinnor i ett kort inslag i SVT programmet Uppdrag granskning. I själva inslaget framträdde en rad mediaprofiler som på olika sätt är synliga i det offentliga rummet. De berättade om hoten och hatet som de får utstå. Hat och hot som de får utstå för att de är kvinnor. För de som hatar behövs inga fler kriterier. Under den följande våren kom den störtflod av upplevelser och erfarenheter som kvinnor stöter på till vardags att kallas för näthatsdebatten. Hatet var dock tydligt universellt och inte enbart instängt i digitala rum, det var heller inte nytt. Det var bara det att vi började prata om det.
Cirka ett år senare har SVT programmet Fittstim – min kamp premiär. En programserie med Belinda Olsson som i efterhand visat sig ha en mycket tydlig agenda – att förstärka samma gamla mytologisering om kampen för kvinnors rättigheter som hysterisk, utspelad och överdriven. Serien gick helt enkelt ut på att använda samma härskarteknik som i århundraden använts för att nedvärdera uppmärksammandet av den strukturella diskrimineringen mot kvinnor i samhället: förlöjligande. Redan titelns undertext Min kamp, spelande på Karl Ove Knausgårds förtryckta-vita-man-epos, borde kanske ha varit en vink om vart vi var på väg.
Alla idéer om hur samhället bör organiseras ska kunna tåla kritik. Det är viktigt för att idéer ska kunna utvecklas och för att vi ska kunna förvissa oss om att den kritik som framförs är riktig och rimlig. Det är dock inte vad SVT:s programserie har bidragit till. Redan efter första avsnittet började det nämligen sippra fram igen. Först långsamt, trevande. Snart öppet och överallt. Hatet. Förevändningen är att svartmåla feminismen. Uttrycket är att förringa kvinnors erfarenheter. Det som för ett år sedan hade varit rena praktexemplen på mäns kollektiva hat mot kvinnor har plötsligt blivit rumsrent. I stället för anonyma kommentarsfält och nätforum har det dock flyttat till krönikespalterna, debattsidorna och fikaborden.
Faktum är att jämställdheten i Sverige backar. Det visar både nationell och internationell forskning. Hur är det överhuvudtaget möjligt att ställa frågan om kampen för jämställdhet har gått för långt samtidigt som klyftorna ökar? Vi kan redan exemplen på ojämlikheterna utantill. De är lika relevanta och lika aktuella som förut. Ändå är det i existensberättigandet debatten har landat igen. Har feminismen gått för långt? Svaret är alla gånger nej.
Belinda Olsson har efter de starka reaktionerna uttalat att hon lyckats väcka till liv den feministiska debatten igen. Hade det varit sant hade det varit fantastiskt. Det påståendet är dessvärre bara ett uttryck för hybris. I stället har SVT:s programserie gjort den antifeministiska debatten rumsren igen, vilket i sin tur ger legitimitet till hatet. Ett förringande av orättvisor öppnar dörren för förtryck. Så var vi tillbaka där vi började. Det är märkligt hur fort vi glömmer.
Martin Tverling
