"Araber bara överdriver smärta.”
”Muslimer begår inte självmord under ramadan, patienten simulerar för att få uppehållstillstånd.”
”Du har bott i Sverige i 20 år men ännu inte lärt dig svenska!”
Detta är citat från verkligheten. En medicinstudent som i minst tre års tid går bredvid kanske ett femtiotal olika läkare får en särskild inblick i sjukvårdens strukturer. På få ställen blir rasismens obarmhärtighet så tydlig som här. Den leder i värsta fall till att patienter nekas smärtbehandling, att du inte får träffa psykiatriker för att de tror att du simulerar eller att din mamma inte får tolk eftersom läkaren tycker att hon borde ha lärt sig språket för länge sedan.
Rasismen nämns dock aldrig i vårdutbildningarna, trots att det finns mycket forskning på hur rasism och diskriminering leder till såväl psykisk som kroppslig ohälsa. (Leta till exempel upp Sarah Wamala och Nancy Krieger för att läsa mer.) Vi vet att diskriminering, egentligen oavsett grund, försämrar hälsa och gör att folk avstår från att söka vård.
Men istället för att tala om detta, finns det ett område inom medicin, som kallas transkulturell medicin som talar om helt andra saker. Där ligger nästan all fokus på den invandrade patientens kultur och etnicitet som förmodas leda till ”kulturkrockar” (andra rasifierade än invandrade nämns inte, och vårdpersonalen förmodas vara vit/”svensk”).
Den statiska kulturförståelsen, som klistrar på oss kultur som en hud och inte något dynamiskt, leder ofta till grova generaliseringar. I ett transkulturellt kapitel från den internetbaserade Vårdhandboken står det: ”Uppfostran i en grupporienterad kultur (till exempel länder i Medelhavsområdet, Mellanöstern och Afrika) innebär att man lär sig lyda auktoriteter (...) hierarkiska maktförhållanden och stor maktdistans leder till osjälvständighet och passivitet, vilket hämmar egenförmågan.”
Jag tackar för den beskrivningen av mig och min familj! Och typ hela världens befolkning. Det är svårt att se att det här kan hjälpa någon vårdpersonal eller patient. Tvärtom skulle de flesta hålla med om att detta ökar snarare än minskar rasismen inom vården. Alla texter är inte lika illa förstås, men det är en röd tråd att patienterna rasifieras eller andrafieras i denna sorts litteratur.
Forskarna och etnologerna Ingrid Fioretos och Magnus Öhlander har båda studerat kurslitteratur om transkultur, eller kulturell kompetens, inom hälso- och sjukvårdsutbildningar. De konstaterar båda i sina respektive undersökningar att denna litteratur skapar ett ”vi och dom”- tänkande som rimmar med den koloniala indelningen av världen i ”West and the rest”. Samtidigt som ”invandraren” skapas (det är detta ord som ofta används) skapas även ”den vite”. I dessa texter står den vite för upplysning, den objektiva vetenskapliga medicinen, medan ”invandrarna” representeras av tron på ”onda ögat” och ”Allahs vilja”.
I välvilliga broschyrer till exempel från landstingen, framställs invandrarna, oavsett födelseland, alltid på samma fem sex sätt. Jag kan dem utantill nu. De är: invandraren som inte respekterar tiden, invandraren med många och störiga anhöriga, invandraren som kräver antibiotika, invandraren med PTSD (posttraumatiskt stresssyndrom) och invandrartjejen som ska bli bortgift eller liknande. Och just det, invandraren som tror på onda ögat. Visst, vissa patienter beter sig så, men vad har det för koppling till kultur eller etnicitet att vissa kommer sent till läkarbesöket? Ingen skulle ju få för sig att sammanfatta den vite, eller svenske enligt den här litteraturen, patienten med några fall i en liten behändig broschyr som en kan ha i läkarrocken. Vi måste få ökade kunskaper om rasifierades hälsotillstånd, men genom att diskutera makt och sociala relationer, samt kön och klass samtidigt. Det är ju rasism och inte kultur som skapar ohälsa.
Utlandsfödda avstår redan som det är i dubbel så stor utsträckning från att söka vård jämfört med icke-utlandsfödda trots behov. Det visar en rapport från Sveriges kommuner och landsting. Bara för att sjukhus och vårdcentraler existerar, betyder det inte att vården är tillgänglig. En viktig aspekt av tillgänglighet är respektfullt bemötande.
Rasismen inom vården är en stor ohälsofråga, jämsides med diskrimineringen av hbtq-personer och heterosexismen inom vården. Låt oss inte glömma hälso- och sjukvården när vi bekämpar rasism.
