Åh nej. Ännu en mugg uppkörd i ditt ansikte, varför tog du inte den omvägen där du vet att dom inte sitter? Ännu ett desperat ”hej hej” samtidigt som dom försöker söka ögonkontakt och du gör absolut allting för att låtsas inte se. Du tittar bort, du låtsas stressa, du kollar mobilen. Ibland kan du dock bjuda på dig själv. Kanske se dom i ögonen. Kanske ge dom ett litet leende och en axelryckning där din kropp förklarar att du faktiskt bryr dig men du har inga pengar. Fast det har du.
Du går vidare och skakar av dig det, fortsätter ditt liv. Men det gör ont, visst? Du hatar den känslan i magen du har när du går förbi och låtsas att inte se dom. Du blir irriterad. Irriterad för att enligt dig är du en bra människa som egentligen inte har någon skyldighet att känna med dom. Dom där. Dom som sitter och tigger och inte tillför någon nytta. Som ”genom sitt oetiska beteende och tarvliga försök att kapitalisera på människors empati inte borde accepteras.” Någon skrev det på Flashback. Du håller med. Du ser på Instagram där konton lägger upp bilder på tiggarna och kallar dom ”samhällsförfall”. Du håller med. Du läser att varannan svensk vill förbjuda tiggeri. Du håller med. Du läser om att dom ingår i ligor och ljuger om att dom ska skicka pengarna till sina barn i hemlandet. Du håller med. Dig kan dom minsann inte lura. Du hör om att polisen gått in och rivit ner deras tältläger. Deras enda skydd mot den svenska kylan. Du håller med. Dessa tältläger skräpar ju ner så mycket. Och kommunerna river ner deras läger för att dom bryr sig. Ingen ska behöva bo sådär. Även om det enda alternativet är parkbänkar. Då kan dom istället få åka tillbaka till hemlandet och bo i tältläger där borta. Där vi inte ser.
Politiker kallar dom oansvariga föräldrar för att de kommer hit och tigger och tycker att det är jobbigt att behöva fixa boende åt en familj med en tre veckor gammal bebis. Du håller med.
Tiggare attackeras med spottloskor, knuffar, hinkar med vatten av människor som blir provocerade av deras blotta existens. Ungdomar kastar flaskor och stenar på dom samtidigt som dom skriker ”ut ur Sverige”. Du håller med. Eller gör du det?
Någonstans i oss människor verkar det vara svårt att behandla romska tiggare som medmänniskor. Är det för att vi skäms? För att vi inte vill visa solidaritet? För att vi tycker att det är ett problem som någon annan borde ta hand om. Inte du, inte kommunen, inte Sverige. Men gärna deras hemland. Gärna EU. Gärna någon annan som inte är du.
Vi måste sluta se på detta som ett problem för oss. Vi måste istället se detta som ett problem för vårt samhälle. Vi måste omvandla klumpen vi får i magen varje gång vi går förbi en tiggare till en solidaritetshandling.
Den klumpen i magen är vårt samvete som skriker på oss att göra någonting. Att ge en peng, att erbjuda en tvättid, att ge mat, att pressa våra politiker att det är oacceptabelt att härbärgen för EU-migranter är så få, att se dom i ögonen.
Och att vägra låta de ökade hatbrotten mot romska tiggare bli normaliserade.
Vi är ju vuxna. Vi måste vara ett föredöme för våra barn i hur vi behandlar människor som befinner sig i en utsatt situation. Ungdomarna som kastade sten på tiggarna är ett resultat av hela samhällets agg mot tiggarna. De är ett resultat av oss som försöker ignorera problemet, av polisen som avhyser dom ifrån det enda dom kan kalla för hem i Sverige, av socialtjänsten som hellre betalar för en resa tillbaka än en natt på härbärget, av politiker som kallar dom ansvarslösa föräldrar.
Just nu är vi ett dåligt föredöme för våra barn. Just nu spottar vi på solidaritet. Om vi inte skäms idag så kommer vi skämmas längre fram i hur vi kunde acceptera att vi fokuserade så hårt på att försöka få bort tiggarna istället för att få bort fattigdomen.
Vi måste fråga oss om vi ärligt kan säga att vi lärt våra barn att solidaritet är mycket mer än ett ord.
