När jag häromdagen lagade soppa på nyplockade nässlor och dagen därpå gjorde pesto av det ogräs som heter löktrav stillade jag inte bara min hunger: Jag kände mig också politiskt korrekt, ideologiskt nästan frälst i en värld av fast food och processade livsmedel från transnationella bolag.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Vi lever i ett ätstört samhälle. Tio minuter på Ica innebär en rundvandring i en matkultur där budskapet är att vi ska äta så mycket vi orkar. Samtidigt bombarderas vi med det motsatta budskapet – om att äta nyttigare, motionera mer, köpa den senaste kokboken. Bantningsmetoderna haglar över oss. 5-2-dieten är idag populärare än vad marxismen var på 70-talet.

Jag tror att våra kroppar lever i exil i de samhällen vi skapat åt oss. Jag kan vara riktigt storslagen och hävda att den grundläggande exilen ägde rum när vi en gång i tiden för 10 000 år sedan övergav nomadstadiet och slog oss på att bruka jorden. I några hundratusen år dessförinnan hade Homo Sapiens vandrat omkring på jorden i små nomadiserande grupper som troligen, enligt evolutionsbiologerna, känne­tecknades av att vi arbetade ganska lite och levde i grupper som saknade starka dominansförhållanden och hierarkier.

Jag tror att våra kroppar lever i exil. Jag talar i egen sak också – som en som oftast varit överviktig, tidvis till och med svårt överviktig. I den meningen har jag åtminstone någon personlig aning om vad ätstörning kan innebära. Och vi vet att forskarna säger att de flesta av oss har någon form av ätstörning, även de som ser normalviktiga ut kan lida av det.

De mest kända formerna av ätstörning är anorexia och bulimi. Mindre känt hos allmänheten är nog att anorexia är en så fruktansvärd sjukdom att den inte sällan har dödlig utgång. För de flesta av oss, som enbart lider av trots allt hanterliga ätstörningar, framstår anorexia som något ytterst gåtfullt. Ja, som något som vägrar låta sig förklaras, som om det finns ett mörkt, nedsläckt rum i våra samhällen eller i våra psyken, som vi helst inte vill höra talas om.

Många tror att anorexia är en modern välfärdssjukdom. Men så är det ju inte riktigt heller. Det finns fall belagda från 1600-talet av självsvält. Förklaringarna från vetenskapens sida har varierat genom det senaste århundradet. Som alltid verkar forskningen idag komma fram till sitt vanliga komplexa budskap: både arv och miljö spelar in. En ledande forskare på Karolinska Institutet uttrycker det så här: Generna laddar vapnet, men miljön trycker på avtryckaren.

Vad betyder det? Jo, vi måste insistera på att diskutera båda dessa dimensioner. De korsar varandra – arv och miljö, biologi och samhälle. Att forskningen alltmer kunnat visa på att anorexi har ärftliga orsaker upplevs, antar jag, ofta som en befrielse av många: Biologiska förklaringar kan verkligen befria. Det var inte mammas och pappas fel. Själv är jag inte alls rädd för biologiska förklaringar. Våra kroppar är helt enkelt inte alltid inlästa på teorier om sociala konstruktioner. Det finns enzymer, celler, gener,serotonin.

Men även om forskningen till slut skulle kunna identifiera till och med vissa gener som är skyldiga till olika ätstörningar så hjälper det oss i slutändan ändå inte. Miljön, samhället, våra egna psyken har makten att trycka på den där avtryckaren. Därför måste det ständigt föras en systemkritisk debatt om vårt sätt att leva, om livsmedelsindustrin, om våra matvanor, om folkhälsan, om resurser som avsätts till behandling och grundforskning, om normer och värderingar i allt från reklamen till idrottsrörelsen. Ingen kommer undan politiken.

Där har vi biologerna – men där har vi också allt som reklamen, modet och kommersialismens ideal gör med oss. Ämnesomsättning är en sak – men vi har också en central, styrande bild av vad vi är för ett slags varelse, nämligen Den ekonomiska människan. Konkurrerande. Självisk. Statusfixerad.

Ingen går spontant runt och känner sig som den ekonomiska människan. Men denna abstraktion, den ekonomiska människan, isolerad från biosfären och från andra människor, sipprar till slut ner i psyket på oss alla på tusen olika vägar. På en tonåring som har ångest när hen går till skolan. Eller på en 30-årig kille som till varje pris måste ha en tvättbräda på magen.

Till slut ligger denna mäktiga bild av människan som den ekonomiska människan, på våra tallrikar. Några av oss vägrar äta. Andra hetsäter det som ligger där.