Förklaringen är ocker. Man har ökat räntenettot, alltså skillnaden mellan vad det kostar banken att omvandla Riksbankens pengar till privata lån och räntan man sen tar ut från låntagaren. Det här betyder att man dessutom skapar en ökad inflation som betalas av bolånekunderna. Det är en spiral åt fel håll, Ekonomin ”går lysande”, de höjda räntorna innebär att vi får en enorm ”tillväxt” i form av överskott hos bankerna, men i själva verket fungerar det som en utsugning av allt annat.

Det här är en utveckling som pågått länge, men idag är den så brutal att inte ens en borgerlig affärstidning kan blunda för det som pågår.

Det är nästan som under den gamla feodalismen, 1 procent rika gynnas och föds av 99 procent av medborgarna. 

Alla utom den lilla minoriteten är med och arbetar ihop dessa de rikas enorma förmögenheter. Den grundläggande tesen för borgerlig ekonomi, att de rika återför kapital som skapar tillväxt och nya utvecklingar, gäller inte längre. Det är genom ”tillväxt” i form av högre bostadspriser och aktier som bankerna frodas, de rika har svårt att omvandla sina förmögenheter till produktivt kapital eftersom man alltid tjänar mer på att inget göra utan bara rida på en ständig utsugning av medborgare men också företag.

Alltmer av tillväxten går till enprocentarna i form av ränteinbetalningar i olika former.

Det här gäller oberoende av räntenivån, även vid minusränta var räntenettot stort för bankerna, man lånade gratis av Riksbanken och tog bra betalt av medborgarna.

Att sen staten alltid tar all risk för storbankernas beteenden (när kriserna kommer räddas bankerna först) betyder att det här i praktiken är den största privatisering som kapitalismen skapat. Staterna som skapar pengarna finansierar bankerna, tar riskerna, men har ingen makt alls över vad bankerna sen beslutar att satsa pengarna på. Och den lilla egna banken, SBAB, kringskärs med regler för att inte kunna utmana.

Men behövs inte de privata bankerna?

Nej. De är helt nödvändiga för de som vill ha makten över ekonomin, för de grupper som i praktiken styr bankerna, men för löntagarna skulle lån och sparande direkt i Riksbanken vara betydligt effektivare och billigare. Politiskt är det dock otänkbart. Att Wallenberg styr SEB och Fredrik Lundberg Handelsbanken är något de flesta känner till. Men att Swedbank är en finansmakt där den gamla S-ledningen samlats med alla de bolag som funnits runt rörelsen är lika viktigt att förstå. Det finns helt enkelt ingen politik som kan utmana bankerna utan att samtidigt ifrågasätta hela makten över ekonomin.

De ”hårda orden” från regeringar när girigheten blivit alltför uppenbar, de betyder inget. Detsamma gäller utredningar från Riksbanken eller ECB om hur det istället skulle kunna vara. Det som krävs är att en motmakt växer fram som en del i postkapitalismen. När de 99 procenten ger bankerna de medel de har så ger de också bort sin makt. Att byta bank förändrar inget, det enda som förändrar är att stora grupper samlas för att genomföra och finansiera förändringarna tillsammans. För några årtionden sen var detta stört omöjligt, makten över information och distribution av pengar var cementerad. Idag finns digitala system som kan drivas av nätverksrörelser globalt.

Och det kommer bli nödvändigt eftersom klimatkrisen på riktigt visar oförmågan hos de som äger världen att göra det som måste göras.

De vågar inte ens att investera i nödvändig ren energi eftersom de vet att den nya tekniken kommer göra energin nästintill gratis. 

Världen har aldrig haft sånt överskott av kapital som bara flyter omkring. Löntagarna skänker bort makten över sitt pensionskapital till de 1 procenten och ändå är det stört omöjligt för kapitalet att skydda sig själv mot det sammanbrott klimatkrisen kommer skapa.

Det här håller ju inte, det kommer komma en motreaktion, det förstår alla, även affärstidningarnas kommentatorer.

De rika börjar bli rädda.

Vill man kan man se det i Dagens Industris kampanj mot den förmögenhetsstatistik som Finansinspektionen (och tidigare Riksbanken) vill införa. Tidningen ser gärna att man registrerar alla som lånar, en ”överskuldsättning är ett socialt problem” (DI ledare 14/7). Men inte att man registrerar de som inte lånar utan är ägarna av våra tillgångar.

Rädslan för motreaktionen när det anonyma ordet ”bankerna” ersätts med ansikten på personer som tjänat någon miljard på att ditt lån blivit dyrare skrämmer.

För i grunden handlar allt om information.

Och det där förmögenhetsregistret kan ju snart nätverksmedborgarna själva ta fram.